Det finns så otroligt mycket saker jag vill skriva, men jag har ett stort problem... Jag vet inte vart jag ska börja?

Har lite saker jag måste berätta, för att ni ska förstår vad jag menar med det jag kommer att berätta sen!

Jag träffade en sån finfinfinfin kille i somras i Alanya, som man självklart gör när man är där, för alla är så charmiga och söta. S är så fin, en sån fin kille som man bara vill hålla om man tänker "han kommer aldrig såra mig". Och för ett lång stund så kändes de faktiskt så, att han aldrig kommer att såra mig..
Men ja, tiden rullar på.

Det var såhär det började.....
Jag har så mycket fina vänner, som bara vill mig väl. Det vet jag. Och jag vet att ni verkligen vill mitt bästa, därför jag älskar er så otroligt mycket (Ni vet vilka ni är). Men allt är inte så enkelt i alla situationer...

En dag kommer Tina till mig och säger: Kolla vad S har kommenterat på den personens facebook.
Jag som flickvän kollar självklart runt på denna sajten och kollar allt, vad som kommenterats vart och vem som kommenterat vad. Ja, självklart har min pojkvän kommenterat en annan tjejs bild, och skrivit väldigt "vänliga" saker.

Jag är väldigt svartsjuk som flickvän.... Har jag fått höra, ett antal gånger, hehe..
Men sånt här tål jag inte!

Jag flippar....... skriver kanske bland de elakaste sakerna jag skrivit någonsin på sms. Jag ångrar inte ett ynka ord jag skrev, för de vad verkligen vad jag kände, för tillfälligt. S nekar självklart till allting, fast jag själv sett allt med egna ögon, men det är nog turkmekanismen, dom måste ljuga direkt dom inte vet vad de ska svara.
All sorg blev till ilska på kanske 10 sekunder. Jag kände verkligen inte för att prata i telefon, jag var så fruktansvärt arg, besviken och otroligt ledsen.

Efter många om och men, så bestämde jag mig för att förlåta min lilla turk, som sårat mig så otroligt med dessa ord han skrivit till denna tjej. Min kärlek till han är verkligen galen, det vet jag. Jag kan knappt förstå själv hur mycket jag älskar han.

Men självklart så har jag knappt berättat 1/5 del vad som hänt, det kommer så mycket mer...
Men bara denna lilla, pyttelilla del, är så fruktansvärd jobbig för mig att berätta för folk, fast kanske vissa tycker att detta inte är så märkvärdigt, eller vissa tycker det är sjukt varför jag ens förlät han från början, det kan jag också fundera på ibland. Men nu är det som det är.

Jag ska självklart berätta mer, men nu måste jag till jobbet!

Ha en superbra Fredag allihopa!