Idag är en sån här dag att jag inte ens vet vad jag ska börja skriva, för det är en hel del som hänt som jag inte berättat. Imorgon har vi varit hemma i två veckor, och på dessa två veckor har jag blivit indragen återigen med S, blivit dumpad all over again, och blivit indragen igen. Hur? Ja, det vet jag inte ens själv.

Att jag ens funderat på att ta tillbaka han är ju sinnessjukt, och något jag inte vågat berätta för något förutom min rumskompis. För alla andra skulle tycka att jag var helt dum i huvudet. Jag vet att det är dumt och jag fattar inte heller varför jag ens försöker, kan inte ens förklara här på bloggen varför riktigt och ändå så behöver jag bara titta in i en dataskärm, och inte i ett par ögon.

Honestly only

2013-01-08, VARFÖR! Varför skulle jag svara första gången han ringde? varför skulle jag ringa han upp han senare? jag kunde bara ignorerat, men nej absolut inte.

Det slutar med att han drar in mig i den där sjuka cirkeln igen, försöker övertyga mig om att det är bara mig han älskar, han kommer alltid älska mig. Han säger så mycket fina saker som han vet gör mig knäsvag, jag kan knappt motstå att... skriva något tillbaka. Jag ser att allt från hans facebook är borttagen, bilder, förhållande med Lotta, allt är borta. What? Va händer. är det slut mellan dom på riktigt nu eller? Då kommer han självklart till mig, för Emma sitter ju bara och väntar på att S ska bli tillgänglig, S visslar och Emma springer. Och inte blev det annorlunda denna gång heller. För en dag eller två funderade jag mycket på min och S framtid, om vi hade något överhuvudtaget när det gäller tillit. Det har vi ju inte! Han kommer aldrig att vara ärlig, han kommer ALDRIG hålla sig till en och samma tjej, och det vet jag innerst inne. Om han inte ens kan hålla sig till sin flickvän på vintertid, hur ska han kunna göra det på sommarsäsongen? ha ha. Troligtvis NOT.

När det inte finns något tillit överhuvudtaget så är det svårt att ens börja något igen, och jag visste ju att Lotta inte var ute ur bilden helt heller, så jag bara väntade på att något skulle hända igen.

Två dagar funderade jag på om jag skulle bli tillsammans med han igen, bara släppa alllt jag har byggt upp, eller försökt byggt upp så länge, efter alla fina styrkande kommentarer, samtal, mail, sms allt är så fint, och stöttande, men för de två dagarna så var jag redo att total ignorera allt. Bara lyssna på allt S sa och inte bry mig om någon annan. För enligt han var det "ingen som förstod oss, och jag förstod inte ens han" Nej de har han ju rätt i. Det är ingen som förstår oss och jag förstår verkligen inte han. No secret at all.

2013-01-14  17.00
Fick störtirriterande många mail av honom när jag var på jobbet. Älskling, hur går det, jag saknar dig, jag älskar dig, ring mig, hallå?, va gör du, svara mig, are you ok? la la la la. Jag smög iväg och ringde upp, för bestämde jag mig för att va lite sur (minns inte ens varför nu) men det slutade med att min chef höll på att ringa till mig, för han visste ju inte vart jag var, för då hade vi pratat i nästan 20 minuter. OPS. Allt var bra, han sa att han ville försöka igen osv. När jag satt på t-banan påväg hem så satt jag och tänkte i min lilla huvud hur mitt liv skulle bli om jag sa Ja till S om att försöka igen. Men det kändes ju redan som att jag sagt ett svagt ja redan eftersom vi höll på att smsa, ringa, maila, det skulle jag ju inte ha gjort egentligen. det var som att säga Ja, lets try again när jag egentligen visste att jag aldrig skulle kunna få det att fungera.

När jag kom hem kl 23.00 fick jag bara ett mail som löd som cirka "min kompis är så ledsen han säger att det är du som har bloggen alanyaplayers och jag tror på han. jag kan inte vara tillsammans med någon som har gjort den." ööööööööh, okej. Jag vet inte vad som är mest irriterande, att han tror att jag har gjort den bloggen, eller att jag känner den känslan att han dumpat mig igen. Jag tyckte de va så dumt så jag orkade inte ens fortsätta diskutera.
Varför ens fortsätta en diskussion som får dig att seriöst vilja dunka sönder ditt huvud mot en vägg?
Om han seriöst trodde det, så ja då finns det ingenting jag kan säga om saken, det är hans val.
Sen sa han att han inte kunde lita på mig, och då blev jag så fruktansvärt irriterad för när man vet innerst inne att man verkligen inte har gjort det han påstår, och kan inte förklara på ett bättre vis än jag redan gjort, då svider det innombords. Jag vill inte att han ska tro att jag har skrivit så om folk, hade det varit något annat han hade påstått som inte var sant då hade jag bara skrivit ha ha ho ho lol. hejdå. Men detta är ju fortsatt ett litet känsligt ämne tanke på hur många namn som är nämnda där på den bloggen osv och det sista jag vill är att folk ska tro att det är jag! Fast nu har dom väl funnit ut vem det var såg jag på någon fb-sida, men anyway!
S slutade att skriva till mig, inga fler samtal, inget, det var helt tyst.

En del av mig tyckte det va skönt, en annan liten del tyckte det kändes som att övergett mig ännu en gång. Jag var fortfarande förvirrad om hur jag kände eller tyckte om saken. Men det var väl för det bästa, antar jag..

2013-01-18
Har precis blivit färdig på jobb, ska åka hemåt. Har fått ett ganska långt mail. Av S.
"Jag älskar bara dig, jag vill bara ha dig. du är mitt allt. jag kan inte leva utan dig. la la la och massa mer!
Sen skrev han de ultimala.. "Vill du ha mig?" jag blev helt tyst. Han skrev hallå hallå answer me.

Men jag hade ingenting att svara, jag visste inte vad jag skulle svara. Efter många om och men så svarade jag "jag har alltid velat haft dig, dum som jag är, men du kommer alltid att välja Lotta framför mig"

Då skrev han happy birthday askim, jag älskar dig.

För idag är det min födelsedag, så nu ska vi iväg på Birthdaylunch, vin och nya kläder!
Ha en fin dag allihopa



jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Oslo va
jag skulle få den tiden över för mig själv, som jag sagt att jag vill ha
jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa
om en främling lika tillitsfull som du.

 

 

jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit sams

I have to write this post in English, because now I have some avid person who reads my posts like a hawk, and I'd love that she understands what I write!:)

This is my blog, my life, I decide!
Accept it or don't read it.
It's that simple.

I'm not that computer technology, but now I have checked the IP number, and I see that it's "Lotta" which sits behind an IP number.
I'm confused ... why leave nice comments sometimes, and now you went in to google translate and wrote a rather confusing post in Swedish, which has no meaning at all. Are you so afraid of losing him? Believe me, I really dont want him. He's all yours.... I can send a translation on my blog in English if you want, then you will surely understand why:)


Okej jag fick ett litet sidflipp här och var tvungen att dampa av mig, nu när jag insåg (efter en vänninas hjälp) att de faktiskt är Lotta som suttit och kommenterat min blogg, vilket jag inte bryr mig om eftersom alla får läsa, alla får kommentera vad dom vill. Självklart!

Till dig "Jenna"

If I ever offended you, just know that from the bottom of my heart,

I really don't give a shit.





Godnatt alla fina, vi hörs imorgon!

Och semestern fortsätter...

vilken start man fick på den efterlängtade semestern, precis det jag behövde. Har väl kanske inte riktigt något att tilllägga där, det är som det är, kan inte göra det ogjort även om jag önskar jag kunde vissa stunder.
Nej det är inte rättvist mot Lotta, men det är knappast så att jag har mått topnotch dessa månaderna heller, så jag kan knappast säga något mer om det. Jag ville bara att semestern skulle fortsätta, när min vännina frågade hur jag mådde så svarade jag bara "Bra", varför skulle jag inte må bra? jag visste ju vad som skulle hända, han spenderar lite tid med mig, sen går han tillbaka till henne, på det viset har det ju alltid vart. Knappast nå annorlunda nu.

Veckan fortsätter, jag tänkte inte sätta min fot på hans arbetsplats iallafall, that's for sure. Jag visste ju att Lotta skulle vara där, jag hade kunnat gått dit och visat bilder, (tog bild på S när vi låg hemma i soffan) sms, samtalslistor la la la, fbmeddelandet allt! Men jag äääääääär verkligen inte en sån tjej! Jag tror på karma, "How people treat you is their karma, how you react is yours." Hon vet nog innert inne, sen väljer man själv vad man vill se och vad man inte vill se. Tror inte jag behöver säga något mer om det.
Jag skulle iallafall inte klampa in där och säga något.
Jag fortsätter min semester på de andra klubbarna, det fanns ju annat bra och välja mellan. Även om man var på de andra klubbarna, dansade hade kul med vänner, men det var som att något fattades.. Denna resa va ju egentligen meningen för mig och S. Det kändes konstigt att veta att han var bara några hundra meter bort från mig, fast med en annan. Inte med mig.

"Det är helt sinnessjukt... Hur kan man älska och hata någon så intensivt på samma gång?"


Jag lät tiden bara rinna iväg, jag visste att jag fortfarande skulle vara kvar där när hon lämnade Alanya, så jag bara väntade på det.. Men jag krockade faktiskt in i S en gång innan den dagen.

Vi var ute och åt, söp oss superduper fulla allihopa. Hade en superkväll, tills ja.. han dök upp.

 

Vi är inne på ett discotek, dansar och har det bra, så ser jag han.. S kommer in, han såg stressad ut. Han letar efter någon, han tittar sig förvirrad runt om och ser verkligen fundersam ut. Sen fick vi ögonkontakt, då vinkade han dit mig, mitt öppet bland folk. Jag sa bara "Hej", han hälsade tillbaka, så sa han "ge mig din telefon" så svarade jag bara "men snälla vi är inte tillsammans S jag får smsa och ringa vem jag vill" men han insisterade på att få min telefon, så tillslut så gav jag den till han. Då skrev han in sitt egna nummer och ringde sig själv. (Alltså ville han ha mitt nummer (igen), något hade tagit bort det...?) Jag tycker väl inte riktigt att jag gav det självmant, det blev mer våldtaget. men det går bra. Han pussade mig på munnen, mitt bland folk, och sa "jag ringer dig sen" Ja de kunde jag gott och väl tänka mig att han skulle göra.

Det var faktiskt lugnt i några dagar sen, men samma dag jag visste att Lotta skulle åka hem, så terroringde S både mig och min vännina. Det var sinnessjukt, det ringde hela tiden, folk jag umgicks med sa hela tiden det vibrerar någonstans hela tiden va i hela friden är det som låter??? Jag svarade bara jaa de är min telefon. Someone is goin' a bit crazy over here. Jag ignorerade varje samtal. Staaaark tjej! massa pluspoäng till mig!!

(Nutid)
Och återigen, så önskar jag att jag kunde säga att detta var det sista jag hörde från S. För personligen så hade jag mått så mycket bättre utan alla dessa lögner. När jag lämnade Alanya, S, allt annat, så önskar jag ibland att allt som har med Alanya att göra kan stanna kvar där. Men jag får bära med mig allt till Oslo igen, och det är så fruktansvärt jobbigt. Komma tillbaka till "verkligheten" egen lägen, jobbet, vardagen här, vännerna, allt.. Tung börda att bära på när mina ben är för svaga för att ens gå... Det borde vara lättare att gå vidare när man kommer hem till sitt "skal" där man är trygg, där man kan känna sig självsäker och vet allting. Men ärligt talat så känner jag mig fortfarande inte trygg här, S lyckas kontakta mig på nåt vis hela tiden. Jag blockerar han där sen dyker han upp här, jag ber han sluta det får han att vilja försöka ännu mer. När jag lägger ner garden och lyssnar för en minut. Då kommer det tillbaka och biter mig i röven. Då blir jag sviken eller få veta på något annat som trycker ner mig totalt. Och allt detta har hänt sedan jag kom hem 6 januari 20fucking13. Alltså på lite än en vecka.  Är det meningen att jag ska orka mycket mer?

Tar det aldrig slut?

 

Jag blockerade han igår, jag tänkte igår va sista dagen jag pratade med han. Jag tänkte verkligen bryta helt, total brytning. Men ja, idag står jag på jobbet och det durrar som bara den i min telefon.. Meddelanden, samtal. Hur? Det kändes som att mina ben skulle vikas på två. Det kom som en hård klump i magen som inte ville försvinna. Jag fick kramp i hela kroppen. Och inte för att överdriva, men jag kunde inte andas. Jag fick gå iväg en kvart för att få sitta ned. Jag kunde inte tänka klart. Så jag gick ut, jag ringde upp han (idag) och frågade vad som stod på. Han säger det som jag har hört så många gånger, gång på gång på gång, lögn på lögn på lögn. "Jag har lämnat henne, det är bara du och jag nu", Jag kan fortfarande INTE lita på dig S men du förstår inte det. Han förstår inte, han tror att man bara kan knäppa på fingrarna så sitter Emma som en fin liten hundvalp, ivrig och desperat behov av kärlek. Men snälla, inte denna gång,
jag må vara svag men jag är inte helt dum i huvudet.

Jag sa till honom idag att det tar tid innan ett förtroende byggs upp. Det tar inte en dag, en vecka. Det tar månader, kanske år. Frågan är ju, skulle han kunna vänta? skulle han kunna bevisa det? Jag vet inte..

Största frågan är ju vad vill jag? vänta och se, om han kan bevisa, eller så kanske jag blir totalt nedkörd i backen återigen och faller ihop och krossas i små små bitar, och denna gång kommer jag antagligen inte kunna resa mig upp..

 

 

So I cross my heart and I hope to die
That I'll only stay with you one more night
And I know I said it a million times
But I'll only stay with you one more night

Try to tell you no, but my body keeps on telling you yes...


24 december 2012
Jag är riktigt bakis, alltså, jag hade inget sug alls att ens åka till Alanya, tanken på att träffa S gjorde mig mer illamående än vad jag redan var. Usch, kan ni fatta att jag struntade att åka hem till mina kära familj och firade jul, för att få åka till Turkiet? ganska komiskt... Jag var so opepp.. Jag försökte fixa lite julmat iallafall, min andra jul som vegetarian (yeyy) de gick bra, Maja var nöjd. Jag tittade på en tom resväska.... Vad ska jag ha med mig?
Jag måste ha en awesome nyårsklänning så S kan tappa sin haka när han ser mig. Det var typ mitt prio 1 med denna resa. (skämt åsido) Jag försökte att börja packa på sena julaftons kvällen, de gick verkligen inte bra. Men efter många om och med, ilska, lite av allt möjligt, så stängde vi resväskan och gick och la oss...


Alanya here we come!!!!!

Jag blev lite pirrig i magen när vi var påväg till flygplatsen, vi hade direktflyg, så vi skulle alltså va i freaking Turkey bara om 4 timmar! Känns helt overkligt efter denna höst, ett tag trodde jag aldrig att jag ens skulle orka sätta min fot i Alanya igen. Och nu sitter jag här, igen, på bussen som ska ta mig till Alanya.

Vad kunde jag förvänta mig? Skulle S va de första jag såg när jag klev av bussen eller, eller kunde jag få gå in med resväskan först sen kunna samla energi och deala med S, för helt seriöst, jag hade INGEN ork för det.
Men vi anlände till Alanya redan kl 19.00 så vi kände ju för att gå ut och ta några drinkar, det första vi gör är att fixa oss, medans han som fixat lägenheten till oss ser chockat på oss, för att vi skulle gå ut redan samma kväll som vi kom, de fick oss ett gott skratt för den kvällen. Jag visste verkligen inte vad jag skulle förvänta mig denna kväll..

(Jag kommer inte använda resturanger eller discoteks riktiga namn)

Medans jag höll på att fixa mig så tog jag mig ett glas vin, kollade på mig själv i spegeln, där stod jag en lång tid. Bara tittade mig själv i ögonen och frågar mig själv vad jag håller på med? Jag visste ju att jag inte kunde gå till S arbetsplats, de känns lite tråkigt också för vi har en hel del gemensamma vänner, så de känns jobbigt men samtidigt så tror jag många av dem också förstod mig. En liten del av mig ville att S skulle se mig. Se att jag verkligen är här. Se vad han skulle säga, om han såg mig, gå på gatan i Alanya. Skulle han säga något? eller bara fortsätta gå förbi mig.

Den kvällen hade vi riktigt roligt, jag träffade många gamla vänner och de kändes så fruktansvärt skönt, många underbara fina människor, som verkligen styrker upp ens vardag när jag är där. Det va inte så överdrivet mycket folk ute den kvällen, men ändå så gick jag ut för att ta lite luft, så började jag tänka på saker som fick mig att verkligen fundera, vad gör jag här? detta var ju egentligen en resa jag skulle göra för att vara med S.

Jag står utanför discot och trampar lite med fötterna helt ensam, jag behövde lite alonetime i någon minut.. Sen hör jag hur någon pratar i telefonen cirka 40 meter ifrån mig, jag tittar genast dit,
där stod han... där stod S. Jag tittade på han, han tittade på mig, vi fick genast ögonkontakt.

Skulle jag gå in? gå dit?
Maja kommer ut och hämtar mig, drar mig in, jag säger där står S där står S där står S vi går nu! jag vände mig om då hade S redan gått. Gick han allvarligt? utan att säga ett ord till mig? Okej då antar jag att allt han sagt bara var massa skitsnack, inget var sant. För då hade han väl ändå viljat prata med mig när han såg mig. Eller??

Min vännina såg hur upprörd jag blev av denna händelse, det tog verkligen hårt mig, att någon människa som sagt varje dag att han älskar mig, bara kollar mig i ögonen sen vänder sig om, inget hej ingenting.
Men kvällen måste ju fortsätta, jag bestämmer mig för att inte bry mig om S något mer, han kan dra sig bakåt och jag ska beställa massa drinkar och shottar. Ett barnsligt beteende kom från ingenstans, men den låg väl någonstans där innombords i någon slags försvarsmekanism och jag valde att vara barnslig ikväll. Jag skulle supa bort min "sorg" med alkohol. Det valde även min vännina också att göra, (även om hon inte var ledsen, så är hon en bra vän som väljer att supa bort min sorg med mig). Jag måste väl även tillägga att vi alla blev ganska fulla den kvällen, som jag kanske inte skulle ha blivit tanken på det som skjedde innan. Min vännina sluddrar och bestämmer sig för att gå och snacka med S, och de tyckte jag också var en bra idé! (för tillfället).

10 minuter senare kom hon tillbaka, och var ganska upprörd, sluddra något om att alla som jobbar där hade attackerat henne med elaka ord, och S hade även sagt något om mig men hon mindes inte exakt vad. Så hon gick därifrån och var ganska ledsen. Då blir jag rasande. Varför var dom elaka mot henne? hon har inte gjort dom något alls ju. Jag ska prata med S! Han ska inte säga något till min vännina, har han något och säga kan han säga det till mig. Jag var tuff den kvällen, jag var iskall. (fullast) jag trampar ditåt med snabba steg. Nästan för snabba för att mina korta ben ska hinna med denna fart, vad skulle jag ens säga? Skulle jag vara otrevlig? Snäll? spela hard to get? Vad skulle jag ens säga????? paniken som uppstår..........
När jag ramlar in och skriker: Where the fuck is S?? Han står på sidan och säger "här är jag, Emma"
Jag sluddrar något om att jag måste prata med han, att det var viktigt.

Vi går iväg, bara jag och S, vi pratar.. Min tuffa sida försvann lika fort som mina steg var påvägen dit kan jag lova. Jag var inte alls tuff, jag var sårad, jag var otroligt sårad, jag ville bara sjunka ihop. varför skulle jag ens gå hit? Jag var inte tillräckligt stark för detta. Fatta om Lotta är här någonstans??

Det första S säger till mig är "Förlåt för allting Emma, du förtjänar inte detta". Nej de gjorde jag verkligen inte.
Vi satt och prata en sån otroligt lång tid, han förklarade så många saker, berättade massa känslor han fortfarande hade för mig, sa att han alltid älskat mig och kommer alltid att göra det oavsett vad som händer. Jag sjönk ännu mer, jag låg verkligen på botten just nu. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Det som hände var att jag bara tappade allt, jag började störtböla. Inte sådär en liten tår på var öga. Nej, de va tårar så mycket tårar som medelhavet ungefär. Kunde inte rå för det, all smärta, alla minnen allting kom tillbaka. S försökte hålla om mig, men jag slog han, jag fortsatte att slå och han höll bara sina händer som skydd för ansiktet, men han lät iallafall mig slå han, få ur min ilska som legat där så länge. Jag ville verkligen inte att han skulle ta i mig en gång. Jag ville inte ens gråta framför han men jag kunde inte hålla tillbaka något mer, jag hade hållt mig i nästan två månder och inte fällt en ända tår för han under den tiden, så nu kom allt, på samma gång.
Efter en stund så lät jag S hålla mig, jag hade ingen jacka, jag frös så otroligt, han tog självklart av sig sin jacka och gav mig den, då lät jag han hålla mig hårt inåt sin varma kropp, jag tog min hand och la på hans hjärta och frågade "hur kan du vara så varm, men ditt hjärta så kallt?" Då släppte S en tår, jag tror det var då han insåg att han faktiskt sårat mig seriöst.

Jag är en svag människa i vanliga fall, så denna kväll gjorde väl knappast mig starkare. Vi satt i flera timmar och pratade. Tillslut så frös jag så mycket så jag ville åka hem, och S sa att han var tvungen att följa med mig för min vännina hade gått på andra villovägar och han kunde inte låta mig gå ensam en vinterväll som denna. Ja, jag var SVAG, jag vet! Jag vet inte varför jag skriver hela sanningen här, jag har ingen aning om vilken respons jag kommer få av detta. Men detta känns rätt just för tillfället iallafall.

S följde med mig hem, han frågade om han fick komma in och jag sa ja. Varför vet jag inte, jag visste inte vad jag gav mig in på nu. Men detta kändes så rätt just då, när S höll min hand så var det som att han aldrig släppt den. När vi satt innomhus och pratade så började jag gråta igen. Jag slog S en gång till, så började han gråta och efter några minuter så satt vi bara och grät båda två och höll om varandra.
Denna natt slutade som ni alla kan tänka er, behöver inte använda några barnförbjudna ord här på internet, men jag vill bara säga att jag känner mig jättedum mot Lotta, jag har verkligen ångest, men det fanns ingenting som kunde stoppat oss den natten, varken Lotta eller någon annan.

Vi hade en otrolig natt och det var så många blandade känslor, vad skulle hända nu? Det kändes så bra, men jag kunde inte gå tillbaka den roaden igen, S hade sårat mig för mycket för att jag någonsin skulle kunna vara med honom igen.

I'm trying to put it all back together
I've got a story and I'm trying to tell it right
I'm trying to start a flame in the heart of the night

 

You don't look back
Not for anything
Because if you love someone you love them all the same


När jag vaknade morgonen efter så kollade S på mig, han såg fundersam ut, jag frågade vad han tänkte på.
Han svarade "askim, bli inte ledsen eller arg, jag älskar dig, men jag måste gå"
Jag frågar han vart han skulle, inte för jag brydde mig på det viset, men klockan var inte ens 12.
Det som kom ut från S mun, jag blev chockad, jag önskade att jag fortfarande sov, att det bara var en dröm som jag sedan skulle vakna upp ifrån. Men det var verkligheten, det var äkta. S låg bredvid mig och smekte mitt bröst och sa "vi kommer att träffas snart igen, jag lovar, men nu måste jag hämta Lotta, hon väntar på mig, hon kom nyss från flygplatsen"

No she didn't ha? vilken överraskning för oss alla.


Allt bryts ner igen, på nytt, som om jag var hemma i Oslo som vanligt och han sårar mig gång på gång på gång, varje gång jag tror han att han är ärlig mot mig, varje gång jag väljer att lita på han så får han mig att ångra det så otroligt mycket. Vilken idiot.

Och nu har jag bara 13 dagar kvar på denna "semester".

 

 

 

 

Godnatt alla fina

 

 

 

 

 

Jag önska att jag kunde skriva att förra inlägget var det sista jag hörde från S. Att jag aldrig pratade med han igen efter den händelsen. Att jag bara skrev ett sms och bad han dra till venus och aldrig komma tillbaka igen.

 

Men de hände självklart inte...
Jag blev helt kall... de svartnade liksom för mina ögon. Jag försökte stänga av mina känslor precis som han uppenbarligen hade gjort eftersom han kan ju inte ha brytt sig ett skit om mig när han satt och gjorde en ny hotmail för att sen kunna göra en ny facebook, så han kunde ha förhållande med mig och Lotta samtidigt, lura in oss i någon sjuk kärlek som inte ens är sann. För det är den ju inte? ingen människa kan göra på detta vis medvetet, mot en annan människa. Så jag struntade i det, i S, i allt. Jag tänkte bara "Jaha, om det är så han vill ha det".

Jag ringde iallafall S och sa såhär: "Låt mig prata i en minut, jag trodde jag betydde något för dig, att jag var något för dig, men allt du har sagt att du har gjort, gjort för mig, allt var bara en lögn. Jag hoppas du är nöjd med ditt liv och kommer fortsätta ditt liv med Lotta, och jag hoppas verkligen från mitt innersta ben i kroppen att ni två blir lyckliga, för du förtjänar det S. Ta hand om dig.."
Jag lovar er, ni skulle hört hur förvirrad lilla S lät där. han förstod ingenting, han trodde verkligen att han skulle kunna skaffa en till facebook, och att INGEN av hans vänner på hans nya facebook känner mig, att ingen skulle berätta för mig. Den människan.... alltså, jag finner verkligen INGA ord.


Kan ni förstå att när S fick veta att jag gjort och sagt allt detta var när jag insåg att han skaffat ny fb, de första han sa var: "Who told you?"
Spelar det verkligen någon roll??? vem som berättade.. herregud. Jag blir helt förstörd. Jag ville bara dra mig under ett täcke och aldrig komma fram igen, någonsin.....

Jag hade turen med mig nu faktiskt, min bästa bästa bästa vän från turkiet skulle komma och hälsa på mig, E!! äntligen så skulle han komma, jag behövde de stödet och den axeln att mysa med.. Men det uppskattades inte lika mycket från S sida kanske, men det struntade jag fullstädigt i.

E hjälpte tillochmed mig att skriva ett riktigt fult sms på turkiska, som inte var snällt, men var något av det han gjort mot mig snällt då? nej knappast. något åt detta håll bestod smset av... "Ring aldrig mig igen, jag vill inte ha med dig att göra, jag hoppas du dör." typ. Vad skulle jag säga som skulle få han att lägga ned. Alltså, han hade ju förfan valt Lotta, varför kunde han inte bara vara lycklig med henne då?? Jag fattade inte...
S fortsatte ju såklart att ringa, så jag sa till han att jag och E skulle sova, vi hörs sen.. Det han sa kan bara skrivas på engelska KAN inte översättas till svenska.. "Tell E that you have boyfriend his name is S**** and he loves me and I love him.." Hur kan en människa leva i sån förnekelse, bara inte inse att det är över nu. Game over bitch. Jag var färdig, men det spelade ju ingen roll hur länge han höll på, jag skulle aldrig falla tillbaka iallafall. Så mycket jag gått igenom, för den där idioten, INGET är värt så mycket, det kan jag lova. Buh.

Vi var inte tillsammans längre, jag hade gjort klart för S att det var helt slut mellan oss, det kommer aldrig bli något mer. Någonsin, oavsett om han lämnade Lotta eller inte.
Jag var färdig. Jag orkade verkligen inget mer, men han gav inte upp. Jag fick skriva sms varje dag om att han skulle sluta ringa, han skrev hela tiden på fb osv och jag är för svag, jag skulle bara blockerat han och bytt nummer men jag klarar inte av sånt. Jag var så svag i mitt sinne när de gällde S så de enda jag visste som kändes rätt för tillfället var att ja jag, S och Lotta kommer leva lyckliga i all framtid.. yes.. awesome.

En kväll...

Så satt jag fast igen, på ett litet ögonblick så hade S all min uppmärksamhet...
Han pratade på om hur han kände sig vilsen inuti. Han visste att han sårat mig, han visste att han hade gjort fel.  Vi pratade i flera timmar. Och jag kan säga, det har aldrig känt så skönt i hela mitt liv. Jag blev helt chockad av hur och vad S kunde säga. När jag lyssnade på han så insåg jag att han är ingen dålig människa, han är inte det, han är bara vilsen, snälla han är 19 år gammal han vet ingenting om livet, varken jag eller Lotta heller.
Men hur går man vidare då? Han har sårat mig så otrolig, han vet om det själv, han är ledsen, jag kommer aldrig bli tillsammans med han igen, men Lotta vet ingenting. osv osv osv.

S är ingen dålig människa, han är bara en vilsen själ.

Maja kommer in i mitt rum och ropar: Lägg på han förtjänar inte ens att andas här.
Det ända jag kan svara är att : Nej, detta är det bästa samtalet jag haft med S någonsin, jag tror att detta är första gången han är 100% ärlig med mig, och det kändes som en sån otrolig lättnad. Hur kan jag klicka ett sånt samtal? hur kan jag skrika på en sån människa? Det kunde jag inte. Jag tackade S för allt, han har sårat mig men även lyft upp mig, han har krossat mig men allt detta gör mig till en starkare människa idag. Jag ser människor på ett annat vis, jag kan tänka twice innan jag litar på somliga människor igen, jag har lärt mig mycket om känslor, långdistans, kommunikation på olika språk, religioner och massa massa annat!

Jag är tacksam för mycket men ledsen för mer. Fast även de samtalet var ju tvungen att ta slut, när jag valde att avsluta det så sa jag till S att jag inte klarade mer, jag ville inte ha han mer. Jag var tvungen att tänka på mig själv, jag mådde så fruktansvärt dåligt så jag ville varken gå till jobbet, träna, träffa vänner ingenting. Jag hade ingen lust till något kvar, så jag var tvungen att göra det, jag visste att det var dags nu..
Det sista S sa till mig var "Okey, i guess Lotta loves me more then you, then.."
Är det konstigt att det känns som det eller? Hon vet ju för fan ingenting!! Jag vet ju allt! Hon tror ju hon liver nå jäkla lyxpyx förhållande med en turk som älskar henne mer än vad han älskar sitt liv, njaae inte riktigt så är det kära du. Men det är inte jag som ska berätta det för henne, det har inget med mig att göra egentligen. Hon kommer också att inse sanningen en dag. Jag önskar henne allt gott, verkligen.

Men efter detta så slutade jag att svara på S, jag ringde aldrig tillbaka, svarade inte på sms osv. Och det lönade sig faktiskt, för att S slutade att höra av sig efter ett tag..

(Jag vet inte om jag skrivit det innan i bloggen eller om jag glömt det, men jag och S planerade ju en resa ihop till Alanya över nyår. Som jag självklart inte tänkte ställa in pågrund av detta, för jag behövde semester!!)

I början av December så fråga S mig om jag fortfarande ville vara tillsammans med han på nyår, ja alltså man blir chockad av han ibland, vi hade gjort helt slut så kommer han med en sån fråga. Iallafall, Jag svarade såklart nej. Några dagar innan den 25dec (dagen vi skulle åka) så började S ringa igen.

Jag ville så gärna ha semester från jobbet, jag längtade såååå otroligt för att få komma bort!

Men snälla, va gav jag mig in på nu? Jag visste ju att S skulle vara i Alanya,

och hörrni, de har hänt en hel del på mina två veckor i Alanya som jag verkligen vill berätta NU. Men jag är så fruktansvärt trött så måste sova nu, men jag lovar jag ska skriva klart om dem två veckorna i Alanya imorgon så vi äntligen kan komma till Nutid, jag längtar!!!

Godnatt alla fina;*

Time stands still
Beauty in all she is
I will be brave
I will not let anything take away

Först och främst vill jag bara säga tack till dig som kommenterar elaka, ovärdiga, allmänt cpiga saker på min blogg. Verkligen, om du verkligen hade en åsikt som inte lät som en 15 årig luffare's, så snälla, skriv ditt namn nästa gång....  Jag kan inte ge ett personligt svar till ett ett personligt inlägg om du inte ger mig ett namn. Thaaaaaaaaanks! (antagligens Lottas "vän" so whatever...........)



För er som inte förstod i att förra inlägget så blev jag och S tillsammans igen...
Det kanske var lite otydligt, men ja, de blev vi minsann. Som alltid? Vi blev ju alltid tillsammans när jag förtjänade det som minst. Jag är så så så supertrött på detta... När ska allt bli som JAG vill att det ska bli? när ska allt hända som jag vill att de ska hända?

 

Oavsett vad så var jag tillsammans med S igen, och jag var riktigt lycklig!!!!!!!! INGEN kunde ta det ifrån mig. Oavsett hur länge vi vart tillsammans, när vi blev tillsammans, HUR vi blev tillsammans. Jag behöver inte ha en anledning att skriva denna blogg, den som känner att jag snackar BULLshit behöver inte ens läsa den. Jag skriver denna av mitt hjärta, hur jag känner, hur jag mår, jag berättar det som kommer från mitt hjärta, om jag nu råkar såra S´s hjärtas kompis eller likande så kan den människan skriva till mig personligen så kan jag ge ett personligt svar, så slipper DU stå här utan svar. för jag svarar inte på negativa kommentarer.. denna blogg är till för de människorna som tror på MIG, som gillar MIG, som litar på MIG, som finns här för MIG. jag skriver inte denna blogg för någon annan än mig själv, inte för att jag håller tummarna för att Lottas vänner ska läsa denna och rapporta till henne, nej, jag gör detta för mig själv! det ska alla ha väldigt klart för sig!


Efter det sista inlägget så blev jag och S tillsammans igen.. Detta var hans sistra chans, jag hade lovat han detta. efter allt han gjort mot mig fanns ingen återvändo.. Det var bara han och jag..

S och jag bråkar som f*n i telefonen... Jag gick bananans *som man brukar ibland på sina turkar*, och han gick bananans på mig av någon anledning.. Men iallafall så bråkade vi, men vi älskade varandra, oavsett vad någon sa, eller försökte att säga. vi älskade varandra... "'älskar varndra?"

Jag gav han en chans till, och han vet hur mycket "facebook" betyder för mig. så han gjorde det ultimala...
Jag och mina kära vänner har varit ute och dansat i Oslo stad. jag är osäker. Är jag singel? Är jag i ett lyckligt förhållande? jag visste inte... jag ANTOG att jag var lycklig.. Men jag visste verkligen inte.
När jag kommer hem en lördagkväll, jag minns det som igår.. fjärdenovembertjugohundratolv. S frågade mig frågan... Ville jag gifta mig med han? ville jag ha barn med han? allt detta. jag var så förvirrad, för på ett vis så villle jag säga ja iallafall, även om det kanske inte skulle hända på flera år, men ändå, säga Ja skadar ju ingen!?

När jag pratade med S i telefonen om allt detta, så knakade allt innom mig. det brändes. jag var så glad, lycklig Som om allt äntligen släpps, som om all ondskan äntligen släppt taget om mig. Fick jag vara lycklig för en gång skull?

S skickade relationsförfrågan till mig på facebook... Jag blev så överlycklig så jag började gråta.. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara skrika av glädje. Men dessvärre så var inte min bästa vän lika glad för min skull, men hur kan jag få någon att bli  lika glad för min skull, av någon som sårat mig sååå mycket? Hur kan jag begära det av henne? Hon vet ju mitt bästa..
Men jag lyssnade inte på henne, eller på någon. Mina vänner sa: Om du accepterar det, så är han din föralltid..
Jag kunde knappt vänta! längtan av att S skulle min föralltid!?!? Efter allt jag gått igenom? Efter alla tårar? Efter alllt som jag gråtit mig igen och verkligen kommit igen fast jag verkligen trodde för en stund att jag skulle dö, efter många stunder så trodde jag att jag aldrig skulle komma igenom detta. Men jag gjorde det! NU är han äntligen MIN! Jag kunde knappt vänta med att visa upp för alla... Alla mina vänner som aldrig trodde att S skulle ha förhållande med mig på fb, HAA... Det har han ju nu!? in your faces!


Ingenting kan förstöra mig nu..
Jag somnar med ett stort leende på mina läppar. Hur kan någon någonsin förstöra denna glädje för mig?
Jag har ju väntat på detta hur länge som helst. Varken jag eller någon annan trodde ju någonsin att detta skulle hända!?

Jag trodde knappt mig själv när jag bäddade ner mig själv den kvällen.. Jag var så glad. Jag ville bara dela den glädjen med någon.

Det första jag gjorde innan jag gick och sov var att skicka sms till min bästabästabästa vän och skrev detta
"Nu är det äntligen vi"...

Min andra bästa vän är min rumskompis, hon började nästan att gråta, för hon visste hur mycket han skulle såra mig. Men jag kände bara en viss svartsjuka? Ingen glädje för min skull?? Jag blev lite besviken... Jag sa att om hon inte kunde vara lycklig för mig så behövde jag aldrig prata om mitt och S förhållande, även om han sårat  mig så vad allt löst nu. Vi var äntligen påväg att vara lyckliga ju!

Jag väcktes dagen efter av ett svarande sms av min kära vän " Ja Emma jag är glad för din skull, jag hoppas verkligen allt är sant. Men jag ser inget förhållande på hans  facebook?"

Nej självklart inte? Han kan ju inte visa det än.. Lotta och alla kan ju se.. Det är fortfarande kanske nytt, kanske färskt och jag ville inte att någon skulle kunna förstöra detta!

Jag förstår att S inte vill visa vårt förhållande på fb. Lotta, alla andra kunde ju se.. det var allt för nytt. Det gamla hade inte ens fått andats ens... Jag blev knappast sur över det.. Jag förstod att jag var tvungen att acceptera lite mer skit, svälja lite mer stolthet, för att få allt att fungera som jag ville..


Men detta ögonblick så ville jag bara dö
Jag förstod att jag skulle få ta mycket skit när jag skaffade förhållande med S, eftersom han nyss haft förhållande med Lotta på fb. Jag visste att antgaligen många var sura/irriterande osv.

smärtar som uppstår....... när ens rumskompis frågar: "Har S skaffat en ny facebook?"
Va? nej? självklart inte? Vi har ju nyss skaffat förhållande på hans riktiga fb, allt är som det ska, som jag någonsin velat, som vi båda någonsin velat, han har nyss lämnat Lotta för alltid, varför tror du ens hans skulle göra så? Är du svartsjuk på oss? Vill du förstöra mellan oss? Vad har jag någonsin gjort dig? dessa frågar rabblades i mitt huvud.. Innan jag tog steget att faktiskt kolla fb. Va det sant? hade han gjort en ny facebook?

S hade raderat alla bilder, allt som hade med Lotta att göra på hans rikiga facebook,
Hans nya facebook hade därimot allt...
Förhållande med Lotta, bilder på dem tillsammans, allt.....

Som om man vaknar upp ur en mardröm och bara önskar att allt kunde ta slut..


"Never go back to an old love no matter how strong the feelings are. Its like reading a book over and over again, when you already know how it ends"

My whole life I was waiting for the right time to tell you how I feel. And though I try to tell you that I need you.
Here I am without you. I feel so lost but what can I do? Because I know this love seems real, but I don't know how to feel. Everything is alright since you came along and before you, I had nowhere to run to. Nothing to hold on to

I torsdag åkte jag hem till Sverige för att besöka min sjuka, fina fina mamma. Hon ligger på sjukhus efter att ha opererat sig, och mår inte alls bra just nu. Min mamma är så ung och fin, och förtjänar inte att ha hjärtproblem, eller magsår, eller inget av det hon har. Jag har världens finaste mamma, som jag älskar mest av allt, som alltid finns där för mig och jag skäms att jag inte åker hem oftare och besöker henne... Jag älskar dig Mamma!!!!

Tre generationer på en och samma bild, Älskar er Mamma och Mormor.

(Nutid)

Först och främst måste jag säga några ord till alla er tjejer som har skrivit mail, inlägg och kommentarer..
Ni är GULD värda i mina ögon. Kan inte ens beskriva i ord hur tacksam jag är över allt ni sagt och skrivit till mig.
Har fått så mycket fint så har inte haft tid att svara Alla tillbaka, men därför så skriver jag här. Det värmer så otroligt i mitt lilla hjärta, era styrkekramar är så varma denna kalla vinternatt.
Till alla er som även berättat er egna historia, och verkligen gett superbra feedback och tips och massa stöttande kommentarer, så många kramar till Er från mig. Säger det igen (är så tjatig jag vet) Men jag kaaaaaaan inte beskriva i ord hur stöttande det är.
När jag först valde att göra denna blogg och börja skriva om detta, så tog jag en stor risk. Bara för jag vet att några som läser denna blogg är vän med "Lotta" och antagligen rapporterar till henne, för hon kan ju inte svenska så hon kan ju inte läsa den själv.
Men idag är jag glad, jag är så glad att jag gjorde det! För just nu känner jag att jag har fler runt om mig som bryr sig om mig, om hur jag mår, än vad jag någonsin trott! Och det betyder så otroligt mycket. Just idag känner jag mig starkare på många vis, och under de senaste månaderna har jag mått så fruktansvärt dåligt, även när jag & S var tillsammans så mådde jag ju dåligt för att han behandlade mig som han gjorde hela tiden, fram och tillbaka, som att jag var en liten hund man kunde dra i ett koppel. Jag hade ingen slags säkerhet i min vardag kändes det som, jag visste inte hur min morgondag skulle se ut, var jag singel? var jag i ett seriöst föthållande? Skulle han lämna Lotta? Kommer Lotta och jag någonsin prata med varandra?...

Det var många frågor som snurrade i mitt huvud som jag verkligen ville ha svar på, jag behövde få svar på.

Slutet av oktober..
Jag visste inte hur min morgondag såg ut... Men min största fundering var, Tror S att jag och Lotta någonsin kommer att prata med varandra? Eller tror han att livet kommer gå vidare, han får två flickvänner, två familjer, två fruar, två framtider...?

Min rädsla började att växa. Min räsla att jag kommer att skaffa ett seriöst liv med S, att jag kanske blir gradvid!? Vad gör man då.. Om man skaffar barn ihop. Skulle han lämnat Lotta då, tro?

Som ni märkt innan så skriver jag mycket om facebook, det betyder mycket för mig, jag brukade säga när jag var yngre "har man inte fb så tillhör man inte allmänheten"... Ja de kanske inte stämmer till 100% nej, men..
Att jag och S inte hade förhållande på fb, de förstod jag faktiskt inte! Och varje gång jag tog upp det så sa han snaaart, snart ska vi ha det. Men egentligen, vad väntade vi på? Han skulle ju snart dumpa Lotta, hon kommer ju få veta det snart iallafall så varför dra ut på smärtan?

Jag hade ett långt, nyttigt samtal med S.. Jag sa "Jag är en tjej, och jag kan LOVA dig, hade jag haft en pojkvän, som hade två flickvänner, och han skulle välja den andra, då hade jag velat veta det med en gång, smärtan blir inte mindre bara för att du drar ut på det" Jag kände verkligen att S ville enbart vänta på att Lotta skulle göra något dumt så han skulle kunna göra samma sak mot henne, som han hade tidigare gjort mot mig. (Den dagen jag kom hem och såg att S och Lotta hade förhållande på fb), Nej, så skulle han inte få göra.
Jag ville att han skulle förklara, jag ville att han skulle säga: Såhär är det, jag vet att vi träffades först, men nu är jag kär i Emma, sorry... Nu vet du det. något åt det hållet. Inte vänta på att Lotta ska kommentera en annan killes status, sen ska S få skriva FUCK YOU och blockera henne på fb, sen 30 min senare ska vi ha förhållande. Varför känner JAG mig som ett andrahands alternativ?? Varför var det just jag som var de andra alternativet?? Jag tänkte "Jag har fan aldrig varit det förut, varför i hela h**** ska jag vara det nu!?"
Jag sa till S "Tro mig, Lotta kommer att komma över dig. Hon kommer att vara ledsen och sårad i några veckor, kanske månader, men hon kommer att komma över dig. Hon är ung och har hela livet framför sig, du kommer bara att såra henne mer desto mer du drar ut på det. Hade jag vart hon, hade jag velat veta med en gång".
S svarade mig "Varför tror du att Du älskar mig mer än vad Lotta gör? Hon säger varje dag att hon älskar mig så otroligt mycket, och att hon inte vill leva utan mig." Det enda jag kan få ut ur min mun är ett tyst, ynket "Jag vill inte heller leva utan dig". Det jag sa till S om Lotta, de kunde ju lika bra vara jag.. Jag är ju också ung, jag kan ju också gå vidare, jag skulle antgaligen också bara vara ledsen i några månader, sen hitta en ny människa som lyser upp mina dagar på samma vis som S. Så varför säger jag så om Lotta? Samma sak gäller ju faktiskt mig också. Jag antar att jag känner i mitt hjärta att jag och S har ett starkare förhållande än de två har. Fast, hon känner ju antagligen samma sak.
So.. Where does that leave us?


Jag kände mig så nedtryckt.. Att man bara låter allt det här ske. Att man inte bara kan vända ryggen och gå. Jag blir så irriterad på mig själv. Varje gång S sa något till mig så värmdes mitt hjärta. Det kändes ungefär som att han var kungen och jag var en lycklig liten åskådare som blev utvald av Han. Jag kände mig så speciell.
S fick mig att känna mig så otroligt speciell, som om att det var något speciellt mellan oss. Jag tänkte hela tiden, han och Lotta kan inte ha de likadant, de är omöjligt. En natt så skickade jag bara ett sms till S och skrev "She will never love you, like I Love you.


"I know you haven't made your mind up yet
but I would never do you wrong
I've known it from the moment that we met
No doubt in my mind where you belong"



Den stora frågan är nu.. Hur lämnar man en person, som du tror att du älskar så djupt, som du känner att du faktiskt inte vill leva utan, ibland så träffar du människor som får dig att känna dig så jäkla speciell, som får dig att känna dig på ett vis som ingen har fått på väldigt väldigt länge. Det är något speciellt, du vill inte vara utan den. Jag kände att jag inte ville vara utan S.

Så hur gör jag nu?

Jag har alltid litat på S. Jag har alltid litat på att han ska göra det han säger att han ska göra. Även om han i princip bara har visat motsatsen. men vad ska man göra, när man är blind och kär!?
Denna gång var väl.. hmm, tredje gången jag förlät han, och tog han tillbaka? Jag kände mig dummare och dummare för varje gång kan jag lova. Jag tror även mina vänner runt tyckte jag var dum. men helt ärligt så brydde jag mig inte vad någon tyckte. men jag sa till S att jag gjorde det. Jag sa att jag skämdes för vad han utsatte mig för. Men jag visste det, denna gång skulle bli annorlunda. För det var trots allt tredje gången gilt han hade förnedrat, svikit och sårat mig både psykiskt,fysiskt och offentligt. Men jag satte sån press på han nu. Så skulle han göra bort sig nu ja då vet han att han förlorar mig för alltid. så de kommer han inte göra, de visste jag. S kan vara helt bakom flötet många gånger, men han höll sina ord. han har lovat att vi ska vara tillsammans. Att han ska lämna Lotta bakom oss. Att bara vi två ska gå vidare, en ny start för mig och S. Och jag kunde knappt vänta..

Dagarna gick.. Allt kändes nytt. men samtidigt gammalt. Lite kändes förändrat, men mycket kändes detsamma.

När jag vaknar på morgonen är jag lycklig, men när jag går och lägger mig om kvällarna så ligger jag alltid och funderar på mycket saker. Som, har han verkligen lämnat Lotta? Var det bara jag i hans liv nu eller? För det kändes faktiskt inte så mycket annorlunda än förut, nu när jag tänker på det.. "Emma släpp det!!!! du kommer bli paranoid 4-life" Ja, jag kommer väl alltid att vara det antar jag.

Som vanligt så är inte min lycka långvarig.
Jag loggar in på facebook (as always), så ser jag det. Bilder. bilder bilder bilder. Överallt. fler taggar. Vafan!? Hon borde ju först och främst ta bort dom GAMLA bilder och inte lägga upp flera bilder.
Det är ju faktiskt slut mellan dem...

Jag ringer S och frågar vad som försigås. Han säger bara att hon är dum i huvudet och inte fattar något. då säger jag "Ska jag prata med henne? vad ska vi göra S ?? Om vi ska ha ett liv måste hon försvinna för gott, jag sa det till dig" Han lovar återigen att prata med henne och få henne att sluta lägga upp bilder på dem fast det är slut.
Jag kände mig så arg, irriterad på henne. Fast jag visste ju att inget av detta är hennes fel!! Allt är ju S fel, de vet jag. Jag kunde inte låta bli att bli arg på henne också.
Jag var så förvirrad. jag visste inte vad jag skulle tro. Jag försökte ta lite avstånd från S nästan.. Började inte höra av mig, väntade tills han hörde av sig osv.

En del av mig visste att jag skulle bli sårad igen, jag väntade bara på att det skulle hända. En del av mig visste att jag och S aldrig skulle bli lyckliga. Hur i hela friden skulle vi någonsin kunna bli det? Om vi gifter oss, skaffar barn tillsammans, bor ihop, VARJE dag kommer jag ha en liten tanke att S kanske pratat med Lotta, träffat någon annan osv. Vad är det man brukar säga, en gång otrogen alltid otrogen!

Vad är det för framtid? jag tänker mycket på min framtid. Hur jag vill att den ska vara. Jag kan ju påverka den, varför vill jag göra såhär mot mig själv egentligen? tänkte jag, varje dag.

Jag ringde S och bara.... släppte allt. Jag sa allt jag hade i mina tankar. Allt! Jag sa att jag inte trodde vi hade någon framtid. Att Lotta alltid kommer vara bland oss. Även om hon bor i ett helt annat land, så kommer jag alltid att känna hennes närvaro. Han sa "Baby all I need is time".
Tid? för vadå? vad menar han med det!?

"I wanna believe in everything that you say
 'Cause it sounds so good"

Jag började fundera på allt, det kom tillbaka som en liten flashback i mitt trånga huvud.. Tillslut så kom jag på det, det uppenbarliga, som jag borde förstått hela tiden, som en liten del av mig redan gjorde. Men mitt huvud hängde inte med..

Jag avslutade samtalet med att säga: Du lämnade henne aldrig, va?
S svarade: Nej, men jag lovar, jag ska. Jag lovar Emma.

 

Jag lade på luren. jag var tvungen att få luft. Jag kunde inte andas. Jag trodde jag skulle få en panikattack. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag gick in på mitt rum och la mig i sängen och låg och tänkte på de människorna som faktiskt betyder mycket för mig, hur mycket jag saknar min familj som bor länder ifrån mig.
Jag la mig med min fina vän och kollade på en av de nya Johan Falk filmerna, btw SETH RYDELL IN MY HEART. Senare la jag upp en bild på Seth och Frank på facebook. Så får jag ett sms: Aha so you have boyfriend now???? ok emma thanks a lot bye bye dont talk to me.
När jag fick detta smset skulle jag ju egentligen bara skrattat, och raderat även raderat HAN ur mitt huvud och bara gå vidare! Men nej jag måste självklart svara.. Jag skrev väl ett ganska bra sms ändå, inget toffelsms. Jag skrev: Can you imagne how I feel for one second? You always make me cry and we break up all the time. I can't trust you. So no S, I don't have boyfriend, but I sure as hell should have one, cause I deserves a man who treats me good. Även efter detta sms, när man läser det så ser det ju ut som att jag har tuffat till mig och typ pekar finger åt han. Men det gjorde jag ju inte. Jag var fortfarande samma, toffliga, kära idioten.

Senare så pratar vi i telefonen igen. Jag säger till S att han lovar bara men det händer inget. Jag visste att ingenting heller skulle hända. Så varför fortsatte vi ens? Tillslut sa S: Emma, ge mig en sista chans. Snälla, en sista chans. jag lovar jag ska visa dig, du kommer bli så lycklig med mig, om jag bara få visa dig..

Jag: Lovar du det?
  S: Ja jag lovar dig. Ge mig lite tid, sen ska jag visa dig. Du ska få allt jag lovat dig.



Not ready to let go cause then I would never know, what I could be missing.
So when do I give up what I've been wishing for?

So why do I even try, I know I'm going to fall down...
I don't want to hear the sound, of losing of what I never found.

Ilskan... ilskan som uppstår när man inser att hela ens värld bara rasar samman.. Rädslan, sorgen..
När jag satt där vid min dator, och kikade runt på facebook.. sen kommer det inlägget, SLASH. In my face.
Alla känner igen känslan när det känns som att någon trycker in sin hand, och ordagrant drar ut hjärtat ur ens bröst..                   

Jag och S var äntligen tillsammans. Vi var lyckligare än någonsin! Jag va på så bra humör hela tiden, och jag visste att INGET kunde stoppa mig! Vi pratade varje dag i telefonen, minst 2 gånger om dagen. Massa söta sms också såklart. Jag visste att han älskade mig så otroligt mycket, så jag visste att han har gjort detta för min skull. han lämnade Lotta för min skull, för han älskar verkligen mig. Det är äkta kärlek mellan oss. Och ingen kunde någonsin komma emellen oss igen. Nu var det vi två emot alla andra.

S var jätterädd hela tiden att tjejer skulle skriva till mig, eller skicka bildbevis. Han ville att jag skulle ta bort på facebook så att man inte skulle kunna skicka meddelanden till mig. Men då sa jag bara att de inte gjorde något om någon gjorde det, jag sa det löser vi då om det väl händer. Jag kommer att lösa det. Vi löser det tillsammans. Han fick mig att lova honom att jag inte skulle göra slut om någon tjej skrev till mig, oavsett hur verkligt det än lät det hon skrev, så fick jag inte lita på henne. Och jag lovade honom det, jag lovade att alltid lita på honom i vått och torrt.
Det var inge större problem för mig, för han var ju äntligen MIN, bara min! som jag hade längtat att ha den känslan. Att han bara var min, och ingen annans. att jag slapp dela han med Lotta. Det var ju det ända jag ville hela tiden. Självklart så bryr jag mig inte då om nån brud skriver nåt lame brev till mig på facebook. Jag hade ju allt jag någonsin velat ha. Och ingen tjej kunde förstöra det.. Men jag tänker INTE ta bort meddelanden på facebook.

Minns det som igår...
Jag satt i min säng och ordagrant rullade mina tummar. Jag hade fruktansvärt tråkigt. Jag visste när S slutade jobba, jag va tvungen att vänta 1 hel timme till innan jag kunde ringa honom. Jag vill ringa NUUUU, satt jag och tänkte. Jag hade så tråkigt. efter 60 långa minuter så ringde jag. Han blev så glad, som alltid när han hörde min röst. Hans röst gjorde mig glad också, hans röst fick mig att vara lugn, när han pratade så kändes det faktiskt som att allt kommer bli okej, allt kommer att bli bra, och jag litade verkligen på S. Han fick mig att känna mig så bekväm med han. Och dääär kom det. Som fick hela min värld att rasa samman, igen!

Lotta kommer till Alanya snart.
"Emma, vad ska jag säga? Vad kan jag göra? Jag kan inte hota Lotta och säga att hon inte får komma hit, ellerhur?"  Frågar han mig det seriöst? JOOO de kan du, var det ända jag kunde tänka.
Vafan, ska Lotta komma till Alanya nu? Vad ska jag göra? Ska jag åka ner? nej de kan jag inte. kommer aldrig få ta ledigt från jobbet.. Kan ni fatta att jag seriöst tänkte låtsas ramla och hoppades på att jag skulle bryta min arm, så jag skulle fått åka ner till Alanya samtidigt som Lotta. Att jag seriöst har tänkt den tanken får mig att skämmas över mig själv. Hur jäkla besatt man kan vara av en människa, om han verkligen älskar mig så ska väl han kunna låta bli att vara otrogen? eller? Ska jag behöva genomlida sån smärta som att t ex.(bryta armen) för att få ledigt från jobbet, för att hålla koll på min kurd!? h.j.ä.r.n.t.v.ä.t.t.a.d....t.j.e.j

S försökte hela tiden säga att han kommer inte att träffa Lotta när hon kommer. Han bryr sig inte i att hon kommer vara där. Och om hon kommer till hans arbetsplats så kommer han att säga "Jag älskar bara Emma, det är henne jag vill vara med, om du vill så kan du få prata med henne själv"... Hahah, jo.. IN MY ASS dude. Det kommer du aaaaldrig säga! Sa jag till S. För så mycket visste jag faktiskt. det kommer han inte göra. Men jag hoppades innerligt på att han skulle ignorera henne.

Helg igen... Jag och min vännina skulle hem till min underbara vän samt poleteatcher på poledancing fest. Vi hade längtat så mycket efter det, och äntligen när lördagen kom så var jag på så bra humor.
Vi drack goda drinkar, myste, dansade och hade så kul. Jag testade ringa S för att berätta vad vi gjorde och höra vad han själv gjorde. men hans mobil var avslagen.. Hmm vad nu?
Han har aldrig stängt av sin mobil tidigare i vårt förhållande, så detta var en chock för mig.
Jag skrev till två av hans jobbarkompisar och frågade om det hänt något, och försökte ringa hans bästa vän men hans mobil var också avslagen.. (låter helt desperat, men ringde ett flertal gånger och mobilen var avstängd hela dagen). Så jag blev självklart orolig, har det hänt något? senare mot natten fick jag ett sms "Emma, oroa dig inte. jag mår bra. min mobil är cp. jag älskar dig mest av allt på hela jorden. du är min askim, bara du! ringer imorgon" Hmmm okej? varför kunde jag inte ringa nu? vadå mobilen är cp? Kan man inte ringa den överhuvudtaget eller... Skumt.
Men Ja, som allt annat i vårt förhållande så kom det väl en förklaring till det också.


I fell apart, but got back up again,
And then I fell apart, but got back up again

To battle is the only way we feel alive,
And I fell apart, but got back up again

 

Jag bad S att göra slut med "Lotta", jag bad på mina bara knän, jag sa till och med "I'm begging you". Jag bad han så många gånger.. Men egentligen, om man kunde ha två flickvänner, och båda var två svaga idioter som aldrig sa nej, aldrig satte stopp, och bara lät allt vara typ som att det faktiskt var okej. Klart man inte vill ändra på det?
Jag önskar bara att jag kunde vart starkare så jag inte hade suttit i denna situation nu. För just nu är faktiskt allt riktigt jobbigt.

I mitt sista inlägg så skrev jag om flera saker, men det jag avslutade med var när han sa första gången att han skulle döda mig. Det kanske är smart om jag fortsätter därifrån. Det är faktiskt en ganska rolig historia, det blev så att jaaa, jag förlät han! och vi blev tillsammans igen. Och nu undrar ni säkert, Hur tänkte du där?

Ja, de ska jag berätta för er! - (Jag tänkte inte alls).

Han intalade mig att han faktiskt hade lovat "Lotta" att ha ett förhållande med henne, och han fick det att låta som att hon skulle typ ta sitt liv ifall han inte höll sitt ord, or something. Det är ju också sjukt, hur jag kunde fortsätta där. Ja de undrar jag också, HUR i hela friden. Men ja, vissa människor är duktiga på att manipulera ens hjärna, och jag är så otroligt lätt manipulerad av S. Han betyder så otroligt mycket för mig, och han har vart en sån stor del av mitt liv den senaste tiden, så min vardag kretsar i princip runt han, känns det som. eller den HAR kretsat runt han, nu försöker jag bara att glömma allt. mitt psyke är inte stark nog att kunna ha han i mitt liv.


Minns 8 oktober som igår
Åttonde oktober så lovade S mig att han skulle lämna Lotta. Han lovade att han älskade mig, att han var bara tillsammans med henne för att han lovat henne, ingen annan anledning. Att han bara älskade mig, att det var mig han skulle skaffa en framtid, barn, familj allt med! Han sa alltid "Didn't i promise to give you a family?". 
För att vara mer exakt så lovade han att lämna henne 4 dagar senare, för att vara mer korrekt. Där satt jag och räknade på min fingrar så jag visste exakt vilken dag det var fyra dagar senare..
Tolfte oktober var en fredag. Jag visste inte hur min helg skulle bli, för jag visste inte hur mitt humör skulle vara. Skulle jag vara hjärtkrossad, glad, överlycklig eller där någonstans mittemellan..

Jag gick som vanligt in på S fb och kollade, och ja förhållandet var borta.
Jag minns verkligen hur mitt hjärta började slå fortare, och min mungipa blev stor som en melon.
Jag va lycklig! Jag hade äntligen fått S för mig själv, jävla rövLotta var ur bilden!! jag var så lycklig. Fanns inga ord som kunde beskriva hur glad jag var. Jag åkte med ett stort leende till jobbet. Mina tankar snurrade av lyckotankar. "Jag och S är tillsammans na na na na ha ha".

Som allt annat i mitt liv så är lyckan kortvarig.

Jag ringde till S och sa massa fina saker. Han sa "Och du trodde inte på mig Emma, du trodde inte att jag skulle lämna henne va? Jag sa ju Emma, jag älskar bara dig! jag vill bara vara med dig! Lotta kan inte göra mig lycklig, det är bara du som gör mig lycklig". Jag var ännu mer lycklig. Om de ens gick att bli det..
Jag traskar hem efter jobbet, fortfarande med ett stort leende, kommer hem och har bestämt skypedejt med S. Så loggade in på internet, så kom det upp en liten ide i min hjärna, jag måste ju kolla Lottas fb!? Om hon skrivit någon ledsen dikt om att min pojkvän äntligen lämnat henne. Nej, det hade hon inte.

Men hallå, va? vad händer nu?
När jag går in på Lottas fb så ser jag att hon har fortfarande förhållande med min pojkvän! eller just nu är det ju mer hennes pojkvän än min pojkvän..? Min ilska kom... Jag var såååååååå förbannat arg så jag kunde skrika rakt ut och bara slå något. jag kastade runt lite saker runt om mig. Sen höll jag bara ihop på golvet, i tårar.
Jag ville bara dö, igen. Det var som att allt bara kom tillbaka, i mitt ansikte, som en riktig käftsmäll.
Hur FAN kan S göra såhär mot mig? Igen?? Har han inget hjärta överhuvudtaget? Hur kan en människa vara så kall och inte bry sig om någon annan än sig själv? Jag skickade ett långt sms till S för jag kunde verkligen återigen INTE prata i telefon. jag hade sån gråt i halsen så jag trodde jag skulle svälja min tunga.
mitt sms innehöll många svordomar. Hela mitt huvud typ svämmande över, kunde inte tänka klart. Jag visste knappt vad jag gjorde eller sa.


I don't wanna be a witness to the end of you and me
Lördagen den 13e oktober så skickade jag detta sms till S
"Can't believe that you have done this to me twice now, TWICE. how the fuck can you
do like this? When will this stop? When will it be over? When will we be happy?
Just you and me? S, you are in a relationship to be happy, to smile, to laugh, to make memories.
Not to constantly be upset, hurting and crying.."


I thought love was black and white
That it was wrong or it was right
But you ain't leaving without a fight and I think I am just as torn inside

Cause I don't know who I am, who I am without you.


Natten den 13 oktober så blev jag och S tillsammans igen.