So I cross my heart and I hope to die
That I'll only stay with you one more night
And I know I said it a million times
But I'll only stay with you one more night

Try to tell you no, but my body keeps on telling you yes...


24 december 2012
Jag är riktigt bakis, alltså, jag hade inget sug alls att ens åka till Alanya, tanken på att träffa S gjorde mig mer illamående än vad jag redan var. Usch, kan ni fatta att jag struntade att åka hem till mina kära familj och firade jul, för att få åka till Turkiet? ganska komiskt... Jag var so opepp.. Jag försökte fixa lite julmat iallafall, min andra jul som vegetarian (yeyy) de gick bra, Maja var nöjd. Jag tittade på en tom resväska.... Vad ska jag ha med mig?
Jag måste ha en awesome nyårsklänning så S kan tappa sin haka när han ser mig. Det var typ mitt prio 1 med denna resa. (skämt åsido) Jag försökte att börja packa på sena julaftons kvällen, de gick verkligen inte bra. Men efter många om och med, ilska, lite av allt möjligt, så stängde vi resväskan och gick och la oss...


Alanya here we come!!!!!

Jag blev lite pirrig i magen när vi var påväg till flygplatsen, vi hade direktflyg, så vi skulle alltså va i freaking Turkey bara om 4 timmar! Känns helt overkligt efter denna höst, ett tag trodde jag aldrig att jag ens skulle orka sätta min fot i Alanya igen. Och nu sitter jag här, igen, på bussen som ska ta mig till Alanya.

Vad kunde jag förvänta mig? Skulle S va de första jag såg när jag klev av bussen eller, eller kunde jag få gå in med resväskan först sen kunna samla energi och deala med S, för helt seriöst, jag hade INGEN ork för det.
Men vi anlände till Alanya redan kl 19.00 så vi kände ju för att gå ut och ta några drinkar, det första vi gör är att fixa oss, medans han som fixat lägenheten till oss ser chockat på oss, för att vi skulle gå ut redan samma kväll som vi kom, de fick oss ett gott skratt för den kvällen. Jag visste verkligen inte vad jag skulle förvänta mig denna kväll..

(Jag kommer inte använda resturanger eller discoteks riktiga namn)

Medans jag höll på att fixa mig så tog jag mig ett glas vin, kollade på mig själv i spegeln, där stod jag en lång tid. Bara tittade mig själv i ögonen och frågar mig själv vad jag håller på med? Jag visste ju att jag inte kunde gå till S arbetsplats, de känns lite tråkigt också för vi har en hel del gemensamma vänner, så de känns jobbigt men samtidigt så tror jag många av dem också förstod mig. En liten del av mig ville att S skulle se mig. Se att jag verkligen är här. Se vad han skulle säga, om han såg mig, gå på gatan i Alanya. Skulle han säga något? eller bara fortsätta gå förbi mig.

Den kvällen hade vi riktigt roligt, jag träffade många gamla vänner och de kändes så fruktansvärt skönt, många underbara fina människor, som verkligen styrker upp ens vardag när jag är där. Det va inte så överdrivet mycket folk ute den kvällen, men ändå så gick jag ut för att ta lite luft, så började jag tänka på saker som fick mig att verkligen fundera, vad gör jag här? detta var ju egentligen en resa jag skulle göra för att vara med S.

Jag står utanför discot och trampar lite med fötterna helt ensam, jag behövde lite alonetime i någon minut.. Sen hör jag hur någon pratar i telefonen cirka 40 meter ifrån mig, jag tittar genast dit,
där stod han... där stod S. Jag tittade på han, han tittade på mig, vi fick genast ögonkontakt.

Skulle jag gå in? gå dit?
Maja kommer ut och hämtar mig, drar mig in, jag säger där står S där står S där står S vi går nu! jag vände mig om då hade S redan gått. Gick han allvarligt? utan att säga ett ord till mig? Okej då antar jag att allt han sagt bara var massa skitsnack, inget var sant. För då hade han väl ändå viljat prata med mig när han såg mig. Eller??

Min vännina såg hur upprörd jag blev av denna händelse, det tog verkligen hårt mig, att någon människa som sagt varje dag att han älskar mig, bara kollar mig i ögonen sen vänder sig om, inget hej ingenting.
Men kvällen måste ju fortsätta, jag bestämmer mig för att inte bry mig om S något mer, han kan dra sig bakåt och jag ska beställa massa drinkar och shottar. Ett barnsligt beteende kom från ingenstans, men den låg väl någonstans där innombords i någon slags försvarsmekanism och jag valde att vara barnslig ikväll. Jag skulle supa bort min "sorg" med alkohol. Det valde även min vännina också att göra, (även om hon inte var ledsen, så är hon en bra vän som väljer att supa bort min sorg med mig). Jag måste väl även tillägga att vi alla blev ganska fulla den kvällen, som jag kanske inte skulle ha blivit tanken på det som skjedde innan. Min vännina sluddrar och bestämmer sig för att gå och snacka med S, och de tyckte jag också var en bra idé! (för tillfället).

10 minuter senare kom hon tillbaka, och var ganska upprörd, sluddra något om att alla som jobbar där hade attackerat henne med elaka ord, och S hade även sagt något om mig men hon mindes inte exakt vad. Så hon gick därifrån och var ganska ledsen. Då blir jag rasande. Varför var dom elaka mot henne? hon har inte gjort dom något alls ju. Jag ska prata med S! Han ska inte säga något till min vännina, har han något och säga kan han säga det till mig. Jag var tuff den kvällen, jag var iskall. (fullast) jag trampar ditåt med snabba steg. Nästan för snabba för att mina korta ben ska hinna med denna fart, vad skulle jag ens säga? Skulle jag vara otrevlig? Snäll? spela hard to get? Vad skulle jag ens säga????? paniken som uppstår..........
När jag ramlar in och skriker: Where the fuck is S?? Han står på sidan och säger "här är jag, Emma"
Jag sluddrar något om att jag måste prata med han, att det var viktigt.

Vi går iväg, bara jag och S, vi pratar.. Min tuffa sida försvann lika fort som mina steg var påvägen dit kan jag lova. Jag var inte alls tuff, jag var sårad, jag var otroligt sårad, jag ville bara sjunka ihop. varför skulle jag ens gå hit? Jag var inte tillräckligt stark för detta. Fatta om Lotta är här någonstans??

Det första S säger till mig är "Förlåt för allting Emma, du förtjänar inte detta". Nej de gjorde jag verkligen inte.
Vi satt och prata en sån otroligt lång tid, han förklarade så många saker, berättade massa känslor han fortfarande hade för mig, sa att han alltid älskat mig och kommer alltid att göra det oavsett vad som händer. Jag sjönk ännu mer, jag låg verkligen på botten just nu. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Det som hände var att jag bara tappade allt, jag började störtböla. Inte sådär en liten tår på var öga. Nej, de va tårar så mycket tårar som medelhavet ungefär. Kunde inte rå för det, all smärta, alla minnen allting kom tillbaka. S försökte hålla om mig, men jag slog han, jag fortsatte att slå och han höll bara sina händer som skydd för ansiktet, men han lät iallafall mig slå han, få ur min ilska som legat där så länge. Jag ville verkligen inte att han skulle ta i mig en gång. Jag ville inte ens gråta framför han men jag kunde inte hålla tillbaka något mer, jag hade hållt mig i nästan två månder och inte fällt en ända tår för han under den tiden, så nu kom allt, på samma gång.
Efter en stund så lät jag S hålla mig, jag hade ingen jacka, jag frös så otroligt, han tog självklart av sig sin jacka och gav mig den, då lät jag han hålla mig hårt inåt sin varma kropp, jag tog min hand och la på hans hjärta och frågade "hur kan du vara så varm, men ditt hjärta så kallt?" Då släppte S en tår, jag tror det var då han insåg att han faktiskt sårat mig seriöst.

Jag är en svag människa i vanliga fall, så denna kväll gjorde väl knappast mig starkare. Vi satt i flera timmar och pratade. Tillslut så frös jag så mycket så jag ville åka hem, och S sa att han var tvungen att följa med mig för min vännina hade gått på andra villovägar och han kunde inte låta mig gå ensam en vinterväll som denna. Ja, jag var SVAG, jag vet! Jag vet inte varför jag skriver hela sanningen här, jag har ingen aning om vilken respons jag kommer få av detta. Men detta känns rätt just för tillfället iallafall.

S följde med mig hem, han frågade om han fick komma in och jag sa ja. Varför vet jag inte, jag visste inte vad jag gav mig in på nu. Men detta kändes så rätt just då, när S höll min hand så var det som att han aldrig släppt den. När vi satt innomhus och pratade så började jag gråta igen. Jag slog S en gång till, så började han gråta och efter några minuter så satt vi bara och grät båda två och höll om varandra.
Denna natt slutade som ni alla kan tänka er, behöver inte använda några barnförbjudna ord här på internet, men jag vill bara säga att jag känner mig jättedum mot Lotta, jag har verkligen ångest, men det fanns ingenting som kunde stoppat oss den natten, varken Lotta eller någon annan.

Vi hade en otrolig natt och det var så många blandade känslor, vad skulle hända nu? Det kändes så bra, men jag kunde inte gå tillbaka den roaden igen, S hade sårat mig för mycket för att jag någonsin skulle kunna vara med honom igen.

I'm trying to put it all back together
I've got a story and I'm trying to tell it right
I'm trying to start a flame in the heart of the night

 

You don't look back
Not for anything
Because if you love someone you love them all the same


När jag vaknade morgonen efter så kollade S på mig, han såg fundersam ut, jag frågade vad han tänkte på.
Han svarade "askim, bli inte ledsen eller arg, jag älskar dig, men jag måste gå"
Jag frågar han vart han skulle, inte för jag brydde mig på det viset, men klockan var inte ens 12.
Det som kom ut från S mun, jag blev chockad, jag önskade att jag fortfarande sov, att det bara var en dröm som jag sedan skulle vakna upp ifrån. Men det var verkligheten, det var äkta. S låg bredvid mig och smekte mitt bröst och sa "vi kommer att träffas snart igen, jag lovar, men nu måste jag hämta Lotta, hon väntar på mig, hon kom nyss från flygplatsen"

No she didn't ha? vilken överraskning för oss alla.


Allt bryts ner igen, på nytt, som om jag var hemma i Oslo som vanligt och han sårar mig gång på gång på gång, varje gång jag tror han att han är ärlig mot mig, varje gång jag väljer att lita på han så får han mig att ångra det så otroligt mycket. Vilken idiot.

Och nu har jag bara 13 dagar kvar på denna "semester".

 

 

 

 

Godnatt alla fina