Så kändes det faktiskt för mig den dagen.. Det var första gången som jag faktiskt inte ringde S och grät, skrek och hotade med att göra slut. Jag bara ignorerade. Jag sa till min bästa vän: jag vill inte höra. Om du ser fler bilder, säg ingenting. Jag vill inte veta. Och de roliga var att S hörde inte av sig till mig heller. Så då sa jag faktiskt till mig själv att "Ja, jag har fan fått nog! Im done with this shit..."
Jag förtjänar bättre! jag KAN få så mycket bättre. Han förtjänar inte mig. Jag hade varit så fruktansvärt snäll mot S, jämt, hela tiden var jag fruktansvärt snäll. Så det är ju inte konstigt att han tror att han kan göra som han vill med mig. Man skiter i Emma lite här lite där, hon finns alltid kvar. Spelar ingen roll vad man gör mot henne. Hon sitter fortfarande kvar som en liten köpek i ett hörn. NEJ! Tänkte jag. Jag har fan fått nog! Jag orkar inget mer, jag var helt slut i hela kroppen. All min energi försvann. Jag orkade inte göra något alls.


Innan jag träffade S var min största hobby att umgås med vänner, träna, jag tränade i stort sett varje dag.
Sen så försvann all energi. Jag orkade ingenting, jag ville inte göra någonting. Jag fastande i någon sorts bubbla att jag inte ville göra något kul alls. Ville typ sitta hemma och tycka synd om mig själv. Men varför ska jag göra det? Varför ska jag sitta hemma och vara ledsen när han är i Alanya med Lotta och myser sönderrrrrrrrr och dricker goda drinkar..?? Varför ska jag ligga hemma och gråta över den idioten? Då är de ju jag som är den största idioten...

Vad svarar man när folk frågar en "Emma, vad har hänt? du brukar alltid le, vara så glad, positiv, ha mycket energi som alltid smittar av sig på alla andra, du vill aldrig göra något längre...?"
Ja nej jag förstör mitt egna liv för jag är så DUM i huvudet som hakat upp min på helt fel person.


Nu har det gått fyra dagar...
Det hade gått fyra hela långa dagar sen jag såg bilden på S och Lotta. Fyra hela dagar sen jag pratade med S sista gången. Även för sista gången också. Jag stod fast i mina tankar... Jag ska lämna han för gott! Jag var bestämd på det. Jag kommer inte backa tillbaka nu. Att ta beslutet är svårt. Men att fullfölja det är tusen miljader gånger svårare.. Men jag hade klarat mig i fyra hela dagar. Det är ju en sjukt bra början!? Tycker jag iallafall.. Jag var stolt över mig själv. Jag hade inte ringt, inga sorgliga sms, (inga hot-sms, puhh..)

Dagarna går... sakta.. Känslan i ens bröstkorg varje gång mobilen ringer.. Varje gång man får sms.. Varje gång någon skriver på facebook. En liten liten önskan i mitt hjärta vill ju att det ska vara S. Jag ville ju att han skulle höra av sig. Varför hörde han inte av sig? Jag hörde ju inte av mig för att han har sårat mig färdigt för en livstid. Inte för att jag inte älskade han. För det gjorde jag! så otroligt mycket. Det gjorde ont i hela mitt hjärta, verkligen inne i hjärtat. hela bröstkorgen sved när jag tänkte på han. Så varför hörde inte han av sig? var han nöjd med Lotta kanske.. Han kanske bestämde sig för att vara med henne, utan att säga till mig bara?
Antagligen!! Annars hade han ju hört av sig!? och undrat varför inte jag hörde av mig.
Jag sa hela tiden "Jag vill inte att S ska höra av sig, jag orkar inte! Jag orkar inte vara ledsen mer".

Men hela mitt hjärta skrek efter S.. Mitt huvud sa Emma be smart. Skit i han.
Men mitt hjärta ville inget hellre än att S skulle komma tillbaka, tillbaka in i mitt varma hjärta, som han hör hemma i.

7 dagar sen nu...

Hur kan jag och S inte pratat på sju dagar. 3 alternativ...
1, han har fastnat i ett träd.
2, han har varit och simmat sen blivit uppäten av en haj.

3, det uppenbarliga... Han har valt Lotta.
Jag hoppades nästan på alternativ två. det hade känt bättre..


Jag försökte inse att det faktiskt var slut mellan mig och S. Det kändes så enkelt att tänka, men direkt någon frågade så svarade jag inte. Jag kunde inte säga det! jag ville, jag ville ju att mina vänner skulle veta om allt. Men jag fick inte fram några ord. Varje gång S kom på tal så försvann mina ord. Jag vet inte, det kanske var för att de kändes för overkligt. Jag trodde att vi skulle vara tillsammans en längre tid kanske. Jag var inte redo att bli lämnad av han.
Tillslut sa jag det.. de blev som en ordspya. Det är slut mellan mig och S. Vi är färdiga. För alltid!


Han kom krypandes
8 dagar senare ringde S från ett annat nummer till mig. Jag svarade (lätt att va efterklok mmm)
Hans röst smälte i mina öron. Jag bara föll i tårar... Vad vill han mig? Allvarligt? Vill han att jag ska bryta ihop och gå in i en vägg eller?
Det kändes som att jag skulle göra det.. Hans ord lät så sanna, allt han sa kändes som att han menade allting till hundra procent. Han sa att han älskade bara mig. Att han bara varit med Lotta den veckan för han fick saker av henne. Han sa att jag visste hur jobbigt det var på vintern för han, knappt något jobb eller pengar.
Som om jag skulle tyckt att de var okej, jaa okej S du får tillåtelse att ha sex med Lotta i en veckans tid så hon kan köpa nya saker till dig. Absolut. Kör hårt. (Önska dig en iphone så vi kan snacka på viber sen)... ELLER?

Jag var så förvirrad.. Vad ville han? ville han ha mig eller?
Nej! jag hade varit så stark hela veckan. Jo visst jag grät mig till söms men fortfarande, jag hade inte hört av mig. Jag kände under hela samtalet bara "I can't breathe". jag ville bara dra mitt huvud under täcket och aldrig komma fram igen. Jag förstår inte hur en människa kan komma under ens skinn på det där viset. Att han kan såra en så otroligt mycket, men ändå så står jag kvar.
Dagen efter så fick jag ett sms som det stod "Snälla älskling, kan du ringa mig? jag måste få prata med dig".

i telefonen så sa S massa saker som fick hela mitt hjärta och vilja sluta pumpa blod bara.. Han var tvungen att vara med mig, för han älskade mig över hela sitt hjärta. Han lovade ännu en gång att lämna Lotta för gott.
Alla mina planer, allt jag sagt under denna veckas tid. vad hände med det? Jag vet inte.. Jag stod fast vid att jag skulle lämna honom en gång för alla! Han kommer aldrig sluta såra mig, fortsätter bara att hoppas och hoppas på något som aldrig kommer att komma tillbaka. Den kärleken jag hade för honom är svår att förklara. Du kan inte beskriva i ord hur mycket en människa betyder för dig.
Alla tankarna försvann.. Allt jag hade sagt.. Allt jag hade trott på. Att jag var stark. Allt försvann

Jag tog hans ord. Jag sa "denna gång ska du lämna henne för gott, jag vill aldrig höra hennes namn igen".

Han lovade.



"No matter what, once in your life, someone will hurt you. That someone will take all that you are, and rip it into small pieces and they won't even watch where the pieces land. But through the breakdown, you will learn that you're strong! And no matter how hard they destroy you, that you can conquer anyone"