Jag har alltid litat på S. Jag har alltid litat på att han ska göra det han säger att han ska göra. Även om han i princip bara har visat motsatsen. men vad ska man göra, när man är blind och kär!?
Denna gång var väl.. hmm, tredje gången jag förlät han, och tog han tillbaka? Jag kände mig dummare och dummare för varje gång kan jag lova. Jag tror även mina vänner runt tyckte jag var dum. men helt ärligt så brydde jag mig inte vad någon tyckte. men jag sa till S att jag gjorde det. Jag sa att jag skämdes för vad han utsatte mig för. Men jag visste det, denna gång skulle bli annorlunda. För det var trots allt tredje gången gilt han hade förnedrat, svikit och sårat mig både psykiskt,fysiskt och offentligt. Men jag satte sån press på han nu. Så skulle han göra bort sig nu ja då vet han att han förlorar mig för alltid. så de kommer han inte göra, de visste jag. S kan vara helt bakom flötet många gånger, men han höll sina ord. han har lovat att vi ska vara tillsammans. Att han ska lämna Lotta bakom oss. Att bara vi två ska gå vidare, en ny start för mig och S. Och jag kunde knappt vänta..

Dagarna gick.. Allt kändes nytt. men samtidigt gammalt. Lite kändes förändrat, men mycket kändes detsamma.

När jag vaknar på morgonen är jag lycklig, men när jag går och lägger mig om kvällarna så ligger jag alltid och funderar på mycket saker. Som, har han verkligen lämnat Lotta? Var det bara jag i hans liv nu eller? För det kändes faktiskt inte så mycket annorlunda än förut, nu när jag tänker på det.. "Emma släpp det!!!! du kommer bli paranoid 4-life" Ja, jag kommer väl alltid att vara det antar jag.

Som vanligt så är inte min lycka långvarig.
Jag loggar in på facebook (as always), så ser jag det. Bilder. bilder bilder bilder. Överallt. fler taggar. Vafan!? Hon borde ju först och främst ta bort dom GAMLA bilder och inte lägga upp flera bilder.
Det är ju faktiskt slut mellan dem...

Jag ringer S och frågar vad som försigås. Han säger bara att hon är dum i huvudet och inte fattar något. då säger jag "Ska jag prata med henne? vad ska vi göra S ?? Om vi ska ha ett liv måste hon försvinna för gott, jag sa det till dig" Han lovar återigen att prata med henne och få henne att sluta lägga upp bilder på dem fast det är slut.
Jag kände mig så arg, irriterad på henne. Fast jag visste ju att inget av detta är hennes fel!! Allt är ju S fel, de vet jag. Jag kunde inte låta bli att bli arg på henne också.
Jag var så förvirrad. jag visste inte vad jag skulle tro. Jag försökte ta lite avstånd från S nästan.. Började inte höra av mig, väntade tills han hörde av sig osv.

En del av mig visste att jag skulle bli sårad igen, jag väntade bara på att det skulle hända. En del av mig visste att jag och S aldrig skulle bli lyckliga. Hur i hela friden skulle vi någonsin kunna bli det? Om vi gifter oss, skaffar barn tillsammans, bor ihop, VARJE dag kommer jag ha en liten tanke att S kanske pratat med Lotta, träffat någon annan osv. Vad är det man brukar säga, en gång otrogen alltid otrogen!

Vad är det för framtid? jag tänker mycket på min framtid. Hur jag vill att den ska vara. Jag kan ju påverka den, varför vill jag göra såhär mot mig själv egentligen? tänkte jag, varje dag.

Jag ringde S och bara.... släppte allt. Jag sa allt jag hade i mina tankar. Allt! Jag sa att jag inte trodde vi hade någon framtid. Att Lotta alltid kommer vara bland oss. Även om hon bor i ett helt annat land, så kommer jag alltid att känna hennes närvaro. Han sa "Baby all I need is time".
Tid? för vadå? vad menar han med det!?

"I wanna believe in everything that you say
 'Cause it sounds so good"

Jag började fundera på allt, det kom tillbaka som en liten flashback i mitt trånga huvud.. Tillslut så kom jag på det, det uppenbarliga, som jag borde förstått hela tiden, som en liten del av mig redan gjorde. Men mitt huvud hängde inte med..

Jag avslutade samtalet med att säga: Du lämnade henne aldrig, va?
S svarade: Nej, men jag lovar, jag ska. Jag lovar Emma.

 

Jag lade på luren. jag var tvungen att få luft. Jag kunde inte andas. Jag trodde jag skulle få en panikattack. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag gick in på mitt rum och la mig i sängen och låg och tänkte på de människorna som faktiskt betyder mycket för mig, hur mycket jag saknar min familj som bor länder ifrån mig.
Jag la mig med min fina vän och kollade på en av de nya Johan Falk filmerna, btw SETH RYDELL IN MY HEART. Senare la jag upp en bild på Seth och Frank på facebook. Så får jag ett sms: Aha so you have boyfriend now???? ok emma thanks a lot bye bye dont talk to me.
När jag fick detta smset skulle jag ju egentligen bara skrattat, och raderat även raderat HAN ur mitt huvud och bara gå vidare! Men nej jag måste självklart svara.. Jag skrev väl ett ganska bra sms ändå, inget toffelsms. Jag skrev: Can you imagne how I feel for one second? You always make me cry and we break up all the time. I can't trust you. So no S, I don't have boyfriend, but I sure as hell should have one, cause I deserves a man who treats me good. Även efter detta sms, när man läser det så ser det ju ut som att jag har tuffat till mig och typ pekar finger åt han. Men det gjorde jag ju inte. Jag var fortfarande samma, toffliga, kära idioten.

Senare så pratar vi i telefonen igen. Jag säger till S att han lovar bara men det händer inget. Jag visste att ingenting heller skulle hända. Så varför fortsatte vi ens? Tillslut sa S: Emma, ge mig en sista chans. Snälla, en sista chans. jag lovar jag ska visa dig, du kommer bli så lycklig med mig, om jag bara få visa dig..

Jag: Lovar du det?
  S: Ja jag lovar dig. Ge mig lite tid, sen ska jag visa dig. Du ska få allt jag lovat dig.



Not ready to let go cause then I would never know, what I could be missing.
So when do I give up what I've been wishing for?

So why do I even try, I know I'm going to fall down...
I don't want to hear the sound, of losing of what I never found.