Idag är en sån här dag att jag inte ens vet vad jag ska börja skriva, för det är en hel del som hänt som jag inte berättat. Imorgon har vi varit hemma i två veckor, och på dessa två veckor har jag blivit indragen återigen med S, blivit dumpad all over again, och blivit indragen igen. Hur? Ja, det vet jag inte ens själv.

Att jag ens funderat på att ta tillbaka han är ju sinnessjukt, och något jag inte vågat berätta för något förutom min rumskompis. För alla andra skulle tycka att jag var helt dum i huvudet. Jag vet att det är dumt och jag fattar inte heller varför jag ens försöker, kan inte ens förklara här på bloggen varför riktigt och ändå så behöver jag bara titta in i en dataskärm, och inte i ett par ögon.

Honestly only

2013-01-08, VARFÖR! Varför skulle jag svara första gången han ringde? varför skulle jag ringa han upp han senare? jag kunde bara ignorerat, men nej absolut inte.

Det slutar med att han drar in mig i den där sjuka cirkeln igen, försöker övertyga mig om att det är bara mig han älskar, han kommer alltid älska mig. Han säger så mycket fina saker som han vet gör mig knäsvag, jag kan knappt motstå att... skriva något tillbaka. Jag ser att allt från hans facebook är borttagen, bilder, förhållande med Lotta, allt är borta. What? Va händer. är det slut mellan dom på riktigt nu eller? Då kommer han självklart till mig, för Emma sitter ju bara och väntar på att S ska bli tillgänglig, S visslar och Emma springer. Och inte blev det annorlunda denna gång heller. För en dag eller två funderade jag mycket på min och S framtid, om vi hade något överhuvudtaget när det gäller tillit. Det har vi ju inte! Han kommer aldrig att vara ärlig, han kommer ALDRIG hålla sig till en och samma tjej, och det vet jag innerst inne. Om han inte ens kan hålla sig till sin flickvän på vintertid, hur ska han kunna göra det på sommarsäsongen? ha ha. Troligtvis NOT.

När det inte finns något tillit överhuvudtaget så är det svårt att ens börja något igen, och jag visste ju att Lotta inte var ute ur bilden helt heller, så jag bara väntade på att något skulle hända igen.

Två dagar funderade jag på om jag skulle bli tillsammans med han igen, bara släppa alllt jag har byggt upp, eller försökt byggt upp så länge, efter alla fina styrkande kommentarer, samtal, mail, sms allt är så fint, och stöttande, men för de två dagarna så var jag redo att total ignorera allt. Bara lyssna på allt S sa och inte bry mig om någon annan. För enligt han var det "ingen som förstod oss, och jag förstod inte ens han" Nej de har han ju rätt i. Det är ingen som förstår oss och jag förstår verkligen inte han. No secret at all.

2013-01-14  17.00
Fick störtirriterande många mail av honom när jag var på jobbet. Älskling, hur går det, jag saknar dig, jag älskar dig, ring mig, hallå?, va gör du, svara mig, are you ok? la la la la. Jag smög iväg och ringde upp, för bestämde jag mig för att va lite sur (minns inte ens varför nu) men det slutade med att min chef höll på att ringa till mig, för han visste ju inte vart jag var, för då hade vi pratat i nästan 20 minuter. OPS. Allt var bra, han sa att han ville försöka igen osv. När jag satt på t-banan påväg hem så satt jag och tänkte i min lilla huvud hur mitt liv skulle bli om jag sa Ja till S om att försöka igen. Men det kändes ju redan som att jag sagt ett svagt ja redan eftersom vi höll på att smsa, ringa, maila, det skulle jag ju inte ha gjort egentligen. det var som att säga Ja, lets try again när jag egentligen visste att jag aldrig skulle kunna få det att fungera.

När jag kom hem kl 23.00 fick jag bara ett mail som löd som cirka "min kompis är så ledsen han säger att det är du som har bloggen alanyaplayers och jag tror på han. jag kan inte vara tillsammans med någon som har gjort den." ööööööööh, okej. Jag vet inte vad som är mest irriterande, att han tror att jag har gjort den bloggen, eller att jag känner den känslan att han dumpat mig igen. Jag tyckte de va så dumt så jag orkade inte ens fortsätta diskutera.
Varför ens fortsätta en diskussion som får dig att seriöst vilja dunka sönder ditt huvud mot en vägg?
Om han seriöst trodde det, så ja då finns det ingenting jag kan säga om saken, det är hans val.
Sen sa han att han inte kunde lita på mig, och då blev jag så fruktansvärt irriterad för när man vet innerst inne att man verkligen inte har gjort det han påstår, och kan inte förklara på ett bättre vis än jag redan gjort, då svider det innombords. Jag vill inte att han ska tro att jag har skrivit så om folk, hade det varit något annat han hade påstått som inte var sant då hade jag bara skrivit ha ha ho ho lol. hejdå. Men detta är ju fortsatt ett litet känsligt ämne tanke på hur många namn som är nämnda där på den bloggen osv och det sista jag vill är att folk ska tro att det är jag! Fast nu har dom väl funnit ut vem det var såg jag på någon fb-sida, men anyway!
S slutade att skriva till mig, inga fler samtal, inget, det var helt tyst.

En del av mig tyckte det va skönt, en annan liten del tyckte det kändes som att övergett mig ännu en gång. Jag var fortfarande förvirrad om hur jag kände eller tyckte om saken. Men det var väl för det bästa, antar jag..

2013-01-18
Har precis blivit färdig på jobb, ska åka hemåt. Har fått ett ganska långt mail. Av S.
"Jag älskar bara dig, jag vill bara ha dig. du är mitt allt. jag kan inte leva utan dig. la la la och massa mer!
Sen skrev han de ultimala.. "Vill du ha mig?" jag blev helt tyst. Han skrev hallå hallå answer me.

Men jag hade ingenting att svara, jag visste inte vad jag skulle svara. Efter många om och men så svarade jag "jag har alltid velat haft dig, dum som jag är, men du kommer alltid att välja Lotta framför mig"

Då skrev han happy birthday askim, jag älskar dig.

För idag är det min födelsedag, så nu ska vi iväg på Birthdaylunch, vin och nya kläder!
Ha en fin dag allihopa



jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Oslo va
jag skulle få den tiden över för mig själv, som jag sagt att jag vill ha
jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa
om en främling lika tillitsfull som du.

 

 

jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit sams

I have to write this post in English, because now I have some avid person who reads my posts like a hawk, and I'd love that she understands what I write!:)

This is my blog, my life, I decide!
Accept it or don't read it.
It's that simple.

I'm not that computer technology, but now I have checked the IP number, and I see that it's "Lotta" which sits behind an IP number.
I'm confused ... why leave nice comments sometimes, and now you went in to google translate and wrote a rather confusing post in Swedish, which has no meaning at all. Are you so afraid of losing him? Believe me, I really dont want him. He's all yours.... I can send a translation on my blog in English if you want, then you will surely understand why:)


Okej jag fick ett litet sidflipp här och var tvungen att dampa av mig, nu när jag insåg (efter en vänninas hjälp) att de faktiskt är Lotta som suttit och kommenterat min blogg, vilket jag inte bryr mig om eftersom alla får läsa, alla får kommentera vad dom vill. Självklart!

Till dig "Jenna"

If I ever offended you, just know that from the bottom of my heart,

I really don't give a shit.





Godnatt alla fina, vi hörs imorgon!

Och semestern fortsätter...

vilken start man fick på den efterlängtade semestern, precis det jag behövde. Har väl kanske inte riktigt något att tilllägga där, det är som det är, kan inte göra det ogjort även om jag önskar jag kunde vissa stunder.
Nej det är inte rättvist mot Lotta, men det är knappast så att jag har mått topnotch dessa månaderna heller, så jag kan knappast säga något mer om det. Jag ville bara att semestern skulle fortsätta, när min vännina frågade hur jag mådde så svarade jag bara "Bra", varför skulle jag inte må bra? jag visste ju vad som skulle hända, han spenderar lite tid med mig, sen går han tillbaka till henne, på det viset har det ju alltid vart. Knappast nå annorlunda nu.

Veckan fortsätter, jag tänkte inte sätta min fot på hans arbetsplats iallafall, that's for sure. Jag visste ju att Lotta skulle vara där, jag hade kunnat gått dit och visat bilder, (tog bild på S när vi låg hemma i soffan) sms, samtalslistor la la la, fbmeddelandet allt! Men jag äääääääär verkligen inte en sån tjej! Jag tror på karma, "How people treat you is their karma, how you react is yours." Hon vet nog innert inne, sen väljer man själv vad man vill se och vad man inte vill se. Tror inte jag behöver säga något mer om det.
Jag skulle iallafall inte klampa in där och säga något.
Jag fortsätter min semester på de andra klubbarna, det fanns ju annat bra och välja mellan. Även om man var på de andra klubbarna, dansade hade kul med vänner, men det var som att något fattades.. Denna resa va ju egentligen meningen för mig och S. Det kändes konstigt att veta att han var bara några hundra meter bort från mig, fast med en annan. Inte med mig.

"Det är helt sinnessjukt... Hur kan man älska och hata någon så intensivt på samma gång?"


Jag lät tiden bara rinna iväg, jag visste att jag fortfarande skulle vara kvar där när hon lämnade Alanya, så jag bara väntade på det.. Men jag krockade faktiskt in i S en gång innan den dagen.

Vi var ute och åt, söp oss superduper fulla allihopa. Hade en superkväll, tills ja.. han dök upp.

 

Vi är inne på ett discotek, dansar och har det bra, så ser jag han.. S kommer in, han såg stressad ut. Han letar efter någon, han tittar sig förvirrad runt om och ser verkligen fundersam ut. Sen fick vi ögonkontakt, då vinkade han dit mig, mitt öppet bland folk. Jag sa bara "Hej", han hälsade tillbaka, så sa han "ge mig din telefon" så svarade jag bara "men snälla vi är inte tillsammans S jag får smsa och ringa vem jag vill" men han insisterade på att få min telefon, så tillslut så gav jag den till han. Då skrev han in sitt egna nummer och ringde sig själv. (Alltså ville han ha mitt nummer (igen), något hade tagit bort det...?) Jag tycker väl inte riktigt att jag gav det självmant, det blev mer våldtaget. men det går bra. Han pussade mig på munnen, mitt bland folk, och sa "jag ringer dig sen" Ja de kunde jag gott och väl tänka mig att han skulle göra.

Det var faktiskt lugnt i några dagar sen, men samma dag jag visste att Lotta skulle åka hem, så terroringde S både mig och min vännina. Det var sinnessjukt, det ringde hela tiden, folk jag umgicks med sa hela tiden det vibrerar någonstans hela tiden va i hela friden är det som låter??? Jag svarade bara jaa de är min telefon. Someone is goin' a bit crazy over here. Jag ignorerade varje samtal. Staaaark tjej! massa pluspoäng till mig!!

(Nutid)
Och återigen, så önskar jag att jag kunde säga att detta var det sista jag hörde från S. För personligen så hade jag mått så mycket bättre utan alla dessa lögner. När jag lämnade Alanya, S, allt annat, så önskar jag ibland att allt som har med Alanya att göra kan stanna kvar där. Men jag får bära med mig allt till Oslo igen, och det är så fruktansvärt jobbigt. Komma tillbaka till "verkligheten" egen lägen, jobbet, vardagen här, vännerna, allt.. Tung börda att bära på när mina ben är för svaga för att ens gå... Det borde vara lättare att gå vidare när man kommer hem till sitt "skal" där man är trygg, där man kan känna sig självsäker och vet allting. Men ärligt talat så känner jag mig fortfarande inte trygg här, S lyckas kontakta mig på nåt vis hela tiden. Jag blockerar han där sen dyker han upp här, jag ber han sluta det får han att vilja försöka ännu mer. När jag lägger ner garden och lyssnar för en minut. Då kommer det tillbaka och biter mig i röven. Då blir jag sviken eller få veta på något annat som trycker ner mig totalt. Och allt detta har hänt sedan jag kom hem 6 januari 20fucking13. Alltså på lite än en vecka.  Är det meningen att jag ska orka mycket mer?

Tar det aldrig slut?

 

Jag blockerade han igår, jag tänkte igår va sista dagen jag pratade med han. Jag tänkte verkligen bryta helt, total brytning. Men ja, idag står jag på jobbet och det durrar som bara den i min telefon.. Meddelanden, samtal. Hur? Det kändes som att mina ben skulle vikas på två. Det kom som en hård klump i magen som inte ville försvinna. Jag fick kramp i hela kroppen. Och inte för att överdriva, men jag kunde inte andas. Jag fick gå iväg en kvart för att få sitta ned. Jag kunde inte tänka klart. Så jag gick ut, jag ringde upp han (idag) och frågade vad som stod på. Han säger det som jag har hört så många gånger, gång på gång på gång, lögn på lögn på lögn. "Jag har lämnat henne, det är bara du och jag nu", Jag kan fortfarande INTE lita på dig S men du förstår inte det. Han förstår inte, han tror att man bara kan knäppa på fingrarna så sitter Emma som en fin liten hundvalp, ivrig och desperat behov av kärlek. Men snälla, inte denna gång,
jag må vara svag men jag är inte helt dum i huvudet.

Jag sa till honom idag att det tar tid innan ett förtroende byggs upp. Det tar inte en dag, en vecka. Det tar månader, kanske år. Frågan är ju, skulle han kunna vänta? skulle han kunna bevisa det? Jag vet inte..

Största frågan är ju vad vill jag? vänta och se, om han kan bevisa, eller så kanske jag blir totalt nedkörd i backen återigen och faller ihop och krossas i små små bitar, och denna gång kommer jag antagligen inte kunna resa mig upp..

 

 

So I cross my heart and I hope to die
That I'll only stay with you one more night
And I know I said it a million times
But I'll only stay with you one more night

Try to tell you no, but my body keeps on telling you yes...


24 december 2012
Jag är riktigt bakis, alltså, jag hade inget sug alls att ens åka till Alanya, tanken på att träffa S gjorde mig mer illamående än vad jag redan var. Usch, kan ni fatta att jag struntade att åka hem till mina kära familj och firade jul, för att få åka till Turkiet? ganska komiskt... Jag var so opepp.. Jag försökte fixa lite julmat iallafall, min andra jul som vegetarian (yeyy) de gick bra, Maja var nöjd. Jag tittade på en tom resväska.... Vad ska jag ha med mig?
Jag måste ha en awesome nyårsklänning så S kan tappa sin haka när han ser mig. Det var typ mitt prio 1 med denna resa. (skämt åsido) Jag försökte att börja packa på sena julaftons kvällen, de gick verkligen inte bra. Men efter många om och med, ilska, lite av allt möjligt, så stängde vi resväskan och gick och la oss...


Alanya here we come!!!!!

Jag blev lite pirrig i magen när vi var påväg till flygplatsen, vi hade direktflyg, så vi skulle alltså va i freaking Turkey bara om 4 timmar! Känns helt overkligt efter denna höst, ett tag trodde jag aldrig att jag ens skulle orka sätta min fot i Alanya igen. Och nu sitter jag här, igen, på bussen som ska ta mig till Alanya.

Vad kunde jag förvänta mig? Skulle S va de första jag såg när jag klev av bussen eller, eller kunde jag få gå in med resväskan först sen kunna samla energi och deala med S, för helt seriöst, jag hade INGEN ork för det.
Men vi anlände till Alanya redan kl 19.00 så vi kände ju för att gå ut och ta några drinkar, det första vi gör är att fixa oss, medans han som fixat lägenheten till oss ser chockat på oss, för att vi skulle gå ut redan samma kväll som vi kom, de fick oss ett gott skratt för den kvällen. Jag visste verkligen inte vad jag skulle förvänta mig denna kväll..

(Jag kommer inte använda resturanger eller discoteks riktiga namn)

Medans jag höll på att fixa mig så tog jag mig ett glas vin, kollade på mig själv i spegeln, där stod jag en lång tid. Bara tittade mig själv i ögonen och frågar mig själv vad jag håller på med? Jag visste ju att jag inte kunde gå till S arbetsplats, de känns lite tråkigt också för vi har en hel del gemensamma vänner, så de känns jobbigt men samtidigt så tror jag många av dem också förstod mig. En liten del av mig ville att S skulle se mig. Se att jag verkligen är här. Se vad han skulle säga, om han såg mig, gå på gatan i Alanya. Skulle han säga något? eller bara fortsätta gå förbi mig.

Den kvällen hade vi riktigt roligt, jag träffade många gamla vänner och de kändes så fruktansvärt skönt, många underbara fina människor, som verkligen styrker upp ens vardag när jag är där. Det va inte så överdrivet mycket folk ute den kvällen, men ändå så gick jag ut för att ta lite luft, så började jag tänka på saker som fick mig att verkligen fundera, vad gör jag här? detta var ju egentligen en resa jag skulle göra för att vara med S.

Jag står utanför discot och trampar lite med fötterna helt ensam, jag behövde lite alonetime i någon minut.. Sen hör jag hur någon pratar i telefonen cirka 40 meter ifrån mig, jag tittar genast dit,
där stod han... där stod S. Jag tittade på han, han tittade på mig, vi fick genast ögonkontakt.

Skulle jag gå in? gå dit?
Maja kommer ut och hämtar mig, drar mig in, jag säger där står S där står S där står S vi går nu! jag vände mig om då hade S redan gått. Gick han allvarligt? utan att säga ett ord till mig? Okej då antar jag att allt han sagt bara var massa skitsnack, inget var sant. För då hade han väl ändå viljat prata med mig när han såg mig. Eller??

Min vännina såg hur upprörd jag blev av denna händelse, det tog verkligen hårt mig, att någon människa som sagt varje dag att han älskar mig, bara kollar mig i ögonen sen vänder sig om, inget hej ingenting.
Men kvällen måste ju fortsätta, jag bestämmer mig för att inte bry mig om S något mer, han kan dra sig bakåt och jag ska beställa massa drinkar och shottar. Ett barnsligt beteende kom från ingenstans, men den låg väl någonstans där innombords i någon slags försvarsmekanism och jag valde att vara barnslig ikväll. Jag skulle supa bort min "sorg" med alkohol. Det valde även min vännina också att göra, (även om hon inte var ledsen, så är hon en bra vän som väljer att supa bort min sorg med mig). Jag måste väl även tillägga att vi alla blev ganska fulla den kvällen, som jag kanske inte skulle ha blivit tanken på det som skjedde innan. Min vännina sluddrar och bestämmer sig för att gå och snacka med S, och de tyckte jag också var en bra idé! (för tillfället).

10 minuter senare kom hon tillbaka, och var ganska upprörd, sluddra något om att alla som jobbar där hade attackerat henne med elaka ord, och S hade även sagt något om mig men hon mindes inte exakt vad. Så hon gick därifrån och var ganska ledsen. Då blir jag rasande. Varför var dom elaka mot henne? hon har inte gjort dom något alls ju. Jag ska prata med S! Han ska inte säga något till min vännina, har han något och säga kan han säga det till mig. Jag var tuff den kvällen, jag var iskall. (fullast) jag trampar ditåt med snabba steg. Nästan för snabba för att mina korta ben ska hinna med denna fart, vad skulle jag ens säga? Skulle jag vara otrevlig? Snäll? spela hard to get? Vad skulle jag ens säga????? paniken som uppstår..........
När jag ramlar in och skriker: Where the fuck is S?? Han står på sidan och säger "här är jag, Emma"
Jag sluddrar något om att jag måste prata med han, att det var viktigt.

Vi går iväg, bara jag och S, vi pratar.. Min tuffa sida försvann lika fort som mina steg var påvägen dit kan jag lova. Jag var inte alls tuff, jag var sårad, jag var otroligt sårad, jag ville bara sjunka ihop. varför skulle jag ens gå hit? Jag var inte tillräckligt stark för detta. Fatta om Lotta är här någonstans??

Det första S säger till mig är "Förlåt för allting Emma, du förtjänar inte detta". Nej de gjorde jag verkligen inte.
Vi satt och prata en sån otroligt lång tid, han förklarade så många saker, berättade massa känslor han fortfarande hade för mig, sa att han alltid älskat mig och kommer alltid att göra det oavsett vad som händer. Jag sjönk ännu mer, jag låg verkligen på botten just nu. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Det som hände var att jag bara tappade allt, jag började störtböla. Inte sådär en liten tår på var öga. Nej, de va tårar så mycket tårar som medelhavet ungefär. Kunde inte rå för det, all smärta, alla minnen allting kom tillbaka. S försökte hålla om mig, men jag slog han, jag fortsatte att slå och han höll bara sina händer som skydd för ansiktet, men han lät iallafall mig slå han, få ur min ilska som legat där så länge. Jag ville verkligen inte att han skulle ta i mig en gång. Jag ville inte ens gråta framför han men jag kunde inte hålla tillbaka något mer, jag hade hållt mig i nästan två månder och inte fällt en ända tår för han under den tiden, så nu kom allt, på samma gång.
Efter en stund så lät jag S hålla mig, jag hade ingen jacka, jag frös så otroligt, han tog självklart av sig sin jacka och gav mig den, då lät jag han hålla mig hårt inåt sin varma kropp, jag tog min hand och la på hans hjärta och frågade "hur kan du vara så varm, men ditt hjärta så kallt?" Då släppte S en tår, jag tror det var då han insåg att han faktiskt sårat mig seriöst.

Jag är en svag människa i vanliga fall, så denna kväll gjorde väl knappast mig starkare. Vi satt i flera timmar och pratade. Tillslut så frös jag så mycket så jag ville åka hem, och S sa att han var tvungen att följa med mig för min vännina hade gått på andra villovägar och han kunde inte låta mig gå ensam en vinterväll som denna. Ja, jag var SVAG, jag vet! Jag vet inte varför jag skriver hela sanningen här, jag har ingen aning om vilken respons jag kommer få av detta. Men detta känns rätt just för tillfället iallafall.

S följde med mig hem, han frågade om han fick komma in och jag sa ja. Varför vet jag inte, jag visste inte vad jag gav mig in på nu. Men detta kändes så rätt just då, när S höll min hand så var det som att han aldrig släppt den. När vi satt innomhus och pratade så började jag gråta igen. Jag slog S en gång till, så började han gråta och efter några minuter så satt vi bara och grät båda två och höll om varandra.
Denna natt slutade som ni alla kan tänka er, behöver inte använda några barnförbjudna ord här på internet, men jag vill bara säga att jag känner mig jättedum mot Lotta, jag har verkligen ångest, men det fanns ingenting som kunde stoppat oss den natten, varken Lotta eller någon annan.

Vi hade en otrolig natt och det var så många blandade känslor, vad skulle hända nu? Det kändes så bra, men jag kunde inte gå tillbaka den roaden igen, S hade sårat mig för mycket för att jag någonsin skulle kunna vara med honom igen.

I'm trying to put it all back together
I've got a story and I'm trying to tell it right
I'm trying to start a flame in the heart of the night

 

You don't look back
Not for anything
Because if you love someone you love them all the same


När jag vaknade morgonen efter så kollade S på mig, han såg fundersam ut, jag frågade vad han tänkte på.
Han svarade "askim, bli inte ledsen eller arg, jag älskar dig, men jag måste gå"
Jag frågar han vart han skulle, inte för jag brydde mig på det viset, men klockan var inte ens 12.
Det som kom ut från S mun, jag blev chockad, jag önskade att jag fortfarande sov, att det bara var en dröm som jag sedan skulle vakna upp ifrån. Men det var verkligheten, det var äkta. S låg bredvid mig och smekte mitt bröst och sa "vi kommer att träffas snart igen, jag lovar, men nu måste jag hämta Lotta, hon väntar på mig, hon kom nyss från flygplatsen"

No she didn't ha? vilken överraskning för oss alla.


Allt bryts ner igen, på nytt, som om jag var hemma i Oslo som vanligt och han sårar mig gång på gång på gång, varje gång jag tror han att han är ärlig mot mig, varje gång jag väljer att lita på han så får han mig att ångra det så otroligt mycket. Vilken idiot.

Och nu har jag bara 13 dagar kvar på denna "semester".

 

 

 

 

Godnatt alla fina

 

 

 

 

 

Jag önska att jag kunde skriva att förra inlägget var det sista jag hörde från S. Att jag aldrig pratade med han igen efter den händelsen. Att jag bara skrev ett sms och bad han dra till venus och aldrig komma tillbaka igen.

 

Men de hände självklart inte...
Jag blev helt kall... de svartnade liksom för mina ögon. Jag försökte stänga av mina känslor precis som han uppenbarligen hade gjort eftersom han kan ju inte ha brytt sig ett skit om mig när han satt och gjorde en ny hotmail för att sen kunna göra en ny facebook, så han kunde ha förhållande med mig och Lotta samtidigt, lura in oss i någon sjuk kärlek som inte ens är sann. För det är den ju inte? ingen människa kan göra på detta vis medvetet, mot en annan människa. Så jag struntade i det, i S, i allt. Jag tänkte bara "Jaha, om det är så han vill ha det".

Jag ringde iallafall S och sa såhär: "Låt mig prata i en minut, jag trodde jag betydde något för dig, att jag var något för dig, men allt du har sagt att du har gjort, gjort för mig, allt var bara en lögn. Jag hoppas du är nöjd med ditt liv och kommer fortsätta ditt liv med Lotta, och jag hoppas verkligen från mitt innersta ben i kroppen att ni två blir lyckliga, för du förtjänar det S. Ta hand om dig.."
Jag lovar er, ni skulle hört hur förvirrad lilla S lät där. han förstod ingenting, han trodde verkligen att han skulle kunna skaffa en till facebook, och att INGEN av hans vänner på hans nya facebook känner mig, att ingen skulle berätta för mig. Den människan.... alltså, jag finner verkligen INGA ord.


Kan ni förstå att när S fick veta att jag gjort och sagt allt detta var när jag insåg att han skaffat ny fb, de första han sa var: "Who told you?"
Spelar det verkligen någon roll??? vem som berättade.. herregud. Jag blir helt förstörd. Jag ville bara dra mig under ett täcke och aldrig komma fram igen, någonsin.....

Jag hade turen med mig nu faktiskt, min bästa bästa bästa vän från turkiet skulle komma och hälsa på mig, E!! äntligen så skulle han komma, jag behövde de stödet och den axeln att mysa med.. Men det uppskattades inte lika mycket från S sida kanske, men det struntade jag fullstädigt i.

E hjälpte tillochmed mig att skriva ett riktigt fult sms på turkiska, som inte var snällt, men var något av det han gjort mot mig snällt då? nej knappast. något åt detta håll bestod smset av... "Ring aldrig mig igen, jag vill inte ha med dig att göra, jag hoppas du dör." typ. Vad skulle jag säga som skulle få han att lägga ned. Alltså, han hade ju förfan valt Lotta, varför kunde han inte bara vara lycklig med henne då?? Jag fattade inte...
S fortsatte ju såklart att ringa, så jag sa till han att jag och E skulle sova, vi hörs sen.. Det han sa kan bara skrivas på engelska KAN inte översättas till svenska.. "Tell E that you have boyfriend his name is S**** and he loves me and I love him.." Hur kan en människa leva i sån förnekelse, bara inte inse att det är över nu. Game over bitch. Jag var färdig, men det spelade ju ingen roll hur länge han höll på, jag skulle aldrig falla tillbaka iallafall. Så mycket jag gått igenom, för den där idioten, INGET är värt så mycket, det kan jag lova. Buh.

Vi var inte tillsammans längre, jag hade gjort klart för S att det var helt slut mellan oss, det kommer aldrig bli något mer. Någonsin, oavsett om han lämnade Lotta eller inte.
Jag var färdig. Jag orkade verkligen inget mer, men han gav inte upp. Jag fick skriva sms varje dag om att han skulle sluta ringa, han skrev hela tiden på fb osv och jag är för svag, jag skulle bara blockerat han och bytt nummer men jag klarar inte av sånt. Jag var så svag i mitt sinne när de gällde S så de enda jag visste som kändes rätt för tillfället var att ja jag, S och Lotta kommer leva lyckliga i all framtid.. yes.. awesome.

En kväll...

Så satt jag fast igen, på ett litet ögonblick så hade S all min uppmärksamhet...
Han pratade på om hur han kände sig vilsen inuti. Han visste att han sårat mig, han visste att han hade gjort fel.  Vi pratade i flera timmar. Och jag kan säga, det har aldrig känt så skönt i hela mitt liv. Jag blev helt chockad av hur och vad S kunde säga. När jag lyssnade på han så insåg jag att han är ingen dålig människa, han är inte det, han är bara vilsen, snälla han är 19 år gammal han vet ingenting om livet, varken jag eller Lotta heller.
Men hur går man vidare då? Han har sårat mig så otrolig, han vet om det själv, han är ledsen, jag kommer aldrig bli tillsammans med han igen, men Lotta vet ingenting. osv osv osv.

S är ingen dålig människa, han är bara en vilsen själ.

Maja kommer in i mitt rum och ropar: Lägg på han förtjänar inte ens att andas här.
Det ända jag kan svara är att : Nej, detta är det bästa samtalet jag haft med S någonsin, jag tror att detta är första gången han är 100% ärlig med mig, och det kändes som en sån otrolig lättnad. Hur kan jag klicka ett sånt samtal? hur kan jag skrika på en sån människa? Det kunde jag inte. Jag tackade S för allt, han har sårat mig men även lyft upp mig, han har krossat mig men allt detta gör mig till en starkare människa idag. Jag ser människor på ett annat vis, jag kan tänka twice innan jag litar på somliga människor igen, jag har lärt mig mycket om känslor, långdistans, kommunikation på olika språk, religioner och massa massa annat!

Jag är tacksam för mycket men ledsen för mer. Fast även de samtalet var ju tvungen att ta slut, när jag valde att avsluta det så sa jag till S att jag inte klarade mer, jag ville inte ha han mer. Jag var tvungen att tänka på mig själv, jag mådde så fruktansvärt dåligt så jag ville varken gå till jobbet, träna, träffa vänner ingenting. Jag hade ingen lust till något kvar, så jag var tvungen att göra det, jag visste att det var dags nu..
Det sista S sa till mig var "Okey, i guess Lotta loves me more then you, then.."
Är det konstigt att det känns som det eller? Hon vet ju för fan ingenting!! Jag vet ju allt! Hon tror ju hon liver nå jäkla lyxpyx förhållande med en turk som älskar henne mer än vad han älskar sitt liv, njaae inte riktigt så är det kära du. Men det är inte jag som ska berätta det för henne, det har inget med mig att göra egentligen. Hon kommer också att inse sanningen en dag. Jag önskar henne allt gott, verkligen.

Men efter detta så slutade jag att svara på S, jag ringde aldrig tillbaka, svarade inte på sms osv. Och det lönade sig faktiskt, för att S slutade att höra av sig efter ett tag..

(Jag vet inte om jag skrivit det innan i bloggen eller om jag glömt det, men jag och S planerade ju en resa ihop till Alanya över nyår. Som jag självklart inte tänkte ställa in pågrund av detta, för jag behövde semester!!)

I början av December så fråga S mig om jag fortfarande ville vara tillsammans med han på nyår, ja alltså man blir chockad av han ibland, vi hade gjort helt slut så kommer han med en sån fråga. Iallafall, Jag svarade såklart nej. Några dagar innan den 25dec (dagen vi skulle åka) så började S ringa igen.

Jag ville så gärna ha semester från jobbet, jag längtade såååå otroligt för att få komma bort!

Men snälla, va gav jag mig in på nu? Jag visste ju att S skulle vara i Alanya,

och hörrni, de har hänt en hel del på mina två veckor i Alanya som jag verkligen vill berätta NU. Men jag är så fruktansvärt trött så måste sova nu, men jag lovar jag ska skriva klart om dem två veckorna i Alanya imorgon så vi äntligen kan komma till Nutid, jag längtar!!!

Godnatt alla fina;*

Time stands still
Beauty in all she is
I will be brave
I will not let anything take away