Först och främst vill jag bara säga tack till dig som kommenterar elaka, ovärdiga, allmänt cpiga saker på min blogg. Verkligen, om du verkligen hade en åsikt som inte lät som en 15 årig luffare's, så snälla, skriv ditt namn nästa gång....  Jag kan inte ge ett personligt svar till ett ett personligt inlägg om du inte ger mig ett namn. Thaaaaaaaaanks! (antagligens Lottas "vän" so whatever...........)



För er som inte förstod i att förra inlägget så blev jag och S tillsammans igen...
Det kanske var lite otydligt, men ja, de blev vi minsann. Som alltid? Vi blev ju alltid tillsammans när jag förtjänade det som minst. Jag är så så så supertrött på detta... När ska allt bli som JAG vill att det ska bli? när ska allt hända som jag vill att de ska hända?

 

Oavsett vad så var jag tillsammans med S igen, och jag var riktigt lycklig!!!!!!!! INGEN kunde ta det ifrån mig. Oavsett hur länge vi vart tillsammans, när vi blev tillsammans, HUR vi blev tillsammans. Jag behöver inte ha en anledning att skriva denna blogg, den som känner att jag snackar BULLshit behöver inte ens läsa den. Jag skriver denna av mitt hjärta, hur jag känner, hur jag mår, jag berättar det som kommer från mitt hjärta, om jag nu råkar såra S´s hjärtas kompis eller likande så kan den människan skriva till mig personligen så kan jag ge ett personligt svar, så slipper DU stå här utan svar. för jag svarar inte på negativa kommentarer.. denna blogg är till för de människorna som tror på MIG, som gillar MIG, som litar på MIG, som finns här för MIG. jag skriver inte denna blogg för någon annan än mig själv, inte för att jag håller tummarna för att Lottas vänner ska läsa denna och rapporta till henne, nej, jag gör detta för mig själv! det ska alla ha väldigt klart för sig!


Efter det sista inlägget så blev jag och S tillsammans igen.. Detta var hans sistra chans, jag hade lovat han detta. efter allt han gjort mot mig fanns ingen återvändo.. Det var bara han och jag..

S och jag bråkar som f*n i telefonen... Jag gick bananans *som man brukar ibland på sina turkar*, och han gick bananans på mig av någon anledning.. Men iallafall så bråkade vi, men vi älskade varandra, oavsett vad någon sa, eller försökte att säga. vi älskade varandra... "'älskar varndra?"

Jag gav han en chans till, och han vet hur mycket "facebook" betyder för mig. så han gjorde det ultimala...
Jag och mina kära vänner har varit ute och dansat i Oslo stad. jag är osäker. Är jag singel? Är jag i ett lyckligt förhållande? jag visste inte... jag ANTOG att jag var lycklig.. Men jag visste verkligen inte.
När jag kommer hem en lördagkväll, jag minns det som igår.. fjärdenovembertjugohundratolv. S frågade mig frågan... Ville jag gifta mig med han? ville jag ha barn med han? allt detta. jag var så förvirrad, för på ett vis så villle jag säga ja iallafall, även om det kanske inte skulle hända på flera år, men ändå, säga Ja skadar ju ingen!?

När jag pratade med S i telefonen om allt detta, så knakade allt innom mig. det brändes. jag var så glad, lycklig Som om allt äntligen släpps, som om all ondskan äntligen släppt taget om mig. Fick jag vara lycklig för en gång skull?

S skickade relationsförfrågan till mig på facebook... Jag blev så överlycklig så jag började gråta.. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara skrika av glädje. Men dessvärre så var inte min bästa vän lika glad för min skull, men hur kan jag få någon att bli  lika glad för min skull, av någon som sårat mig sååå mycket? Hur kan jag begära det av henne? Hon vet ju mitt bästa..
Men jag lyssnade inte på henne, eller på någon. Mina vänner sa: Om du accepterar det, så är han din föralltid..
Jag kunde knappt vänta! längtan av att S skulle min föralltid!?!? Efter allt jag gått igenom? Efter alla tårar? Efter alllt som jag gråtit mig igen och verkligen kommit igen fast jag verkligen trodde för en stund att jag skulle dö, efter många stunder så trodde jag att jag aldrig skulle komma igenom detta. Men jag gjorde det! NU är han äntligen MIN! Jag kunde knappt vänta med att visa upp för alla... Alla mina vänner som aldrig trodde att S skulle ha förhållande med mig på fb, HAA... Det har han ju nu!? in your faces!


Ingenting kan förstöra mig nu..
Jag somnar med ett stort leende på mina läppar. Hur kan någon någonsin förstöra denna glädje för mig?
Jag har ju väntat på detta hur länge som helst. Varken jag eller någon annan trodde ju någonsin att detta skulle hända!?

Jag trodde knappt mig själv när jag bäddade ner mig själv den kvällen.. Jag var så glad. Jag ville bara dela den glädjen med någon.

Det första jag gjorde innan jag gick och sov var att skicka sms till min bästabästabästa vän och skrev detta
"Nu är det äntligen vi"...

Min andra bästa vän är min rumskompis, hon började nästan att gråta, för hon visste hur mycket han skulle såra mig. Men jag kände bara en viss svartsjuka? Ingen glädje för min skull?? Jag blev lite besviken... Jag sa att om hon inte kunde vara lycklig för mig så behövde jag aldrig prata om mitt och S förhållande, även om han sårat  mig så vad allt löst nu. Vi var äntligen påväg att vara lyckliga ju!

Jag väcktes dagen efter av ett svarande sms av min kära vän " Ja Emma jag är glad för din skull, jag hoppas verkligen allt är sant. Men jag ser inget förhållande på hans  facebook?"

Nej självklart inte? Han kan ju inte visa det än.. Lotta och alla kan ju se.. Det är fortfarande kanske nytt, kanske färskt och jag ville inte att någon skulle kunna förstöra detta!

Jag förstår att S inte vill visa vårt förhållande på fb. Lotta, alla andra kunde ju se.. det var allt för nytt. Det gamla hade inte ens fått andats ens... Jag blev knappast sur över det.. Jag förstod att jag var tvungen att acceptera lite mer skit, svälja lite mer stolthet, för att få allt att fungera som jag ville..


Men detta ögonblick så ville jag bara dö
Jag förstod att jag skulle få ta mycket skit när jag skaffade förhållande med S, eftersom han nyss haft förhållande med Lotta på fb. Jag visste att antgaligen många var sura/irriterande osv.

smärtar som uppstår....... när ens rumskompis frågar: "Har S skaffat en ny facebook?"
Va? nej? självklart inte? Vi har ju nyss skaffat förhållande på hans riktiga fb, allt är som det ska, som jag någonsin velat, som vi båda någonsin velat, han har nyss lämnat Lotta för alltid, varför tror du ens hans skulle göra så? Är du svartsjuk på oss? Vill du förstöra mellan oss? Vad har jag någonsin gjort dig? dessa frågar rabblades i mitt huvud.. Innan jag tog steget att faktiskt kolla fb. Va det sant? hade han gjort en ny facebook?

S hade raderat alla bilder, allt som hade med Lotta att göra på hans rikiga facebook,
Hans nya facebook hade därimot allt...
Förhållande med Lotta, bilder på dem tillsammans, allt.....

Som om man vaknar upp ur en mardröm och bara önskar att allt kunde ta slut..


"Never go back to an old love no matter how strong the feelings are. Its like reading a book over and over again, when you already know how it ends"

My whole life I was waiting for the right time to tell you how I feel. And though I try to tell you that I need you.
Here I am without you. I feel so lost but what can I do? Because I know this love seems real, but I don't know how to feel. Everything is alright since you came along and before you, I had nowhere to run to. Nothing to hold on to

I torsdag åkte jag hem till Sverige för att besöka min sjuka, fina fina mamma. Hon ligger på sjukhus efter att ha opererat sig, och mår inte alls bra just nu. Min mamma är så ung och fin, och förtjänar inte att ha hjärtproblem, eller magsår, eller inget av det hon har. Jag har världens finaste mamma, som jag älskar mest av allt, som alltid finns där för mig och jag skäms att jag inte åker hem oftare och besöker henne... Jag älskar dig Mamma!!!!

Tre generationer på en och samma bild, Älskar er Mamma och Mormor.

(Nutid)

Först och främst måste jag säga några ord till alla er tjejer som har skrivit mail, inlägg och kommentarer..
Ni är GULD värda i mina ögon. Kan inte ens beskriva i ord hur tacksam jag är över allt ni sagt och skrivit till mig.
Har fått så mycket fint så har inte haft tid att svara Alla tillbaka, men därför så skriver jag här. Det värmer så otroligt i mitt lilla hjärta, era styrkekramar är så varma denna kalla vinternatt.
Till alla er som även berättat er egna historia, och verkligen gett superbra feedback och tips och massa stöttande kommentarer, så många kramar till Er från mig. Säger det igen (är så tjatig jag vet) Men jag kaaaaaaan inte beskriva i ord hur stöttande det är.
När jag först valde att göra denna blogg och börja skriva om detta, så tog jag en stor risk. Bara för jag vet att några som läser denna blogg är vän med "Lotta" och antagligen rapporterar till henne, för hon kan ju inte svenska så hon kan ju inte läsa den själv.
Men idag är jag glad, jag är så glad att jag gjorde det! För just nu känner jag att jag har fler runt om mig som bryr sig om mig, om hur jag mår, än vad jag någonsin trott! Och det betyder så otroligt mycket. Just idag känner jag mig starkare på många vis, och under de senaste månaderna har jag mått så fruktansvärt dåligt, även när jag & S var tillsammans så mådde jag ju dåligt för att han behandlade mig som han gjorde hela tiden, fram och tillbaka, som att jag var en liten hund man kunde dra i ett koppel. Jag hade ingen slags säkerhet i min vardag kändes det som, jag visste inte hur min morgondag skulle se ut, var jag singel? var jag i ett seriöst föthållande? Skulle han lämna Lotta? Kommer Lotta och jag någonsin prata med varandra?...

Det var många frågor som snurrade i mitt huvud som jag verkligen ville ha svar på, jag behövde få svar på.

Slutet av oktober..
Jag visste inte hur min morgondag såg ut... Men min största fundering var, Tror S att jag och Lotta någonsin kommer att prata med varandra? Eller tror han att livet kommer gå vidare, han får två flickvänner, två familjer, två fruar, två framtider...?

Min rädsla började att växa. Min räsla att jag kommer att skaffa ett seriöst liv med S, att jag kanske blir gradvid!? Vad gör man då.. Om man skaffar barn ihop. Skulle han lämnat Lotta då, tro?

Som ni märkt innan så skriver jag mycket om facebook, det betyder mycket för mig, jag brukade säga när jag var yngre "har man inte fb så tillhör man inte allmänheten"... Ja de kanske inte stämmer till 100% nej, men..
Att jag och S inte hade förhållande på fb, de förstod jag faktiskt inte! Och varje gång jag tog upp det så sa han snaaart, snart ska vi ha det. Men egentligen, vad väntade vi på? Han skulle ju snart dumpa Lotta, hon kommer ju få veta det snart iallafall så varför dra ut på smärtan?

Jag hade ett långt, nyttigt samtal med S.. Jag sa "Jag är en tjej, och jag kan LOVA dig, hade jag haft en pojkvän, som hade två flickvänner, och han skulle välja den andra, då hade jag velat veta det med en gång, smärtan blir inte mindre bara för att du drar ut på det" Jag kände verkligen att S ville enbart vänta på att Lotta skulle göra något dumt så han skulle kunna göra samma sak mot henne, som han hade tidigare gjort mot mig. (Den dagen jag kom hem och såg att S och Lotta hade förhållande på fb), Nej, så skulle han inte få göra.
Jag ville att han skulle förklara, jag ville att han skulle säga: Såhär är det, jag vet att vi träffades först, men nu är jag kär i Emma, sorry... Nu vet du det. något åt det hållet. Inte vänta på att Lotta ska kommentera en annan killes status, sen ska S få skriva FUCK YOU och blockera henne på fb, sen 30 min senare ska vi ha förhållande. Varför känner JAG mig som ett andrahands alternativ?? Varför var det just jag som var de andra alternativet?? Jag tänkte "Jag har fan aldrig varit det förut, varför i hela h**** ska jag vara det nu!?"
Jag sa till S "Tro mig, Lotta kommer att komma över dig. Hon kommer att vara ledsen och sårad i några veckor, kanske månader, men hon kommer att komma över dig. Hon är ung och har hela livet framför sig, du kommer bara att såra henne mer desto mer du drar ut på det. Hade jag vart hon, hade jag velat veta med en gång".
S svarade mig "Varför tror du att Du älskar mig mer än vad Lotta gör? Hon säger varje dag att hon älskar mig så otroligt mycket, och att hon inte vill leva utan mig." Det enda jag kan få ut ur min mun är ett tyst, ynket "Jag vill inte heller leva utan dig". Det jag sa till S om Lotta, de kunde ju lika bra vara jag.. Jag är ju också ung, jag kan ju också gå vidare, jag skulle antgaligen också bara vara ledsen i några månader, sen hitta en ny människa som lyser upp mina dagar på samma vis som S. Så varför säger jag så om Lotta? Samma sak gäller ju faktiskt mig också. Jag antar att jag känner i mitt hjärta att jag och S har ett starkare förhållande än de två har. Fast, hon känner ju antagligen samma sak.
So.. Where does that leave us?


Jag kände mig så nedtryckt.. Att man bara låter allt det här ske. Att man inte bara kan vända ryggen och gå. Jag blir så irriterad på mig själv. Varje gång S sa något till mig så värmdes mitt hjärta. Det kändes ungefär som att han var kungen och jag var en lycklig liten åskådare som blev utvald av Han. Jag kände mig så speciell.
S fick mig att känna mig så otroligt speciell, som om att det var något speciellt mellan oss. Jag tänkte hela tiden, han och Lotta kan inte ha de likadant, de är omöjligt. En natt så skickade jag bara ett sms till S och skrev "She will never love you, like I Love you.


"I know you haven't made your mind up yet
but I would never do you wrong
I've known it from the moment that we met
No doubt in my mind where you belong"



Den stora frågan är nu.. Hur lämnar man en person, som du tror att du älskar så djupt, som du känner att du faktiskt inte vill leva utan, ibland så träffar du människor som får dig att känna dig så jäkla speciell, som får dig att känna dig på ett vis som ingen har fått på väldigt väldigt länge. Det är något speciellt, du vill inte vara utan den. Jag kände att jag inte ville vara utan S.

Så hur gör jag nu?

Jag har alltid litat på S. Jag har alltid litat på att han ska göra det han säger att han ska göra. Även om han i princip bara har visat motsatsen. men vad ska man göra, när man är blind och kär!?
Denna gång var väl.. hmm, tredje gången jag förlät han, och tog han tillbaka? Jag kände mig dummare och dummare för varje gång kan jag lova. Jag tror även mina vänner runt tyckte jag var dum. men helt ärligt så brydde jag mig inte vad någon tyckte. men jag sa till S att jag gjorde det. Jag sa att jag skämdes för vad han utsatte mig för. Men jag visste det, denna gång skulle bli annorlunda. För det var trots allt tredje gången gilt han hade förnedrat, svikit och sårat mig både psykiskt,fysiskt och offentligt. Men jag satte sån press på han nu. Så skulle han göra bort sig nu ja då vet han att han förlorar mig för alltid. så de kommer han inte göra, de visste jag. S kan vara helt bakom flötet många gånger, men han höll sina ord. han har lovat att vi ska vara tillsammans. Att han ska lämna Lotta bakom oss. Att bara vi två ska gå vidare, en ny start för mig och S. Och jag kunde knappt vänta..

Dagarna gick.. Allt kändes nytt. men samtidigt gammalt. Lite kändes förändrat, men mycket kändes detsamma.

När jag vaknar på morgonen är jag lycklig, men när jag går och lägger mig om kvällarna så ligger jag alltid och funderar på mycket saker. Som, har han verkligen lämnat Lotta? Var det bara jag i hans liv nu eller? För det kändes faktiskt inte så mycket annorlunda än förut, nu när jag tänker på det.. "Emma släpp det!!!! du kommer bli paranoid 4-life" Ja, jag kommer väl alltid att vara det antar jag.

Som vanligt så är inte min lycka långvarig.
Jag loggar in på facebook (as always), så ser jag det. Bilder. bilder bilder bilder. Överallt. fler taggar. Vafan!? Hon borde ju först och främst ta bort dom GAMLA bilder och inte lägga upp flera bilder.
Det är ju faktiskt slut mellan dem...

Jag ringer S och frågar vad som försigås. Han säger bara att hon är dum i huvudet och inte fattar något. då säger jag "Ska jag prata med henne? vad ska vi göra S ?? Om vi ska ha ett liv måste hon försvinna för gott, jag sa det till dig" Han lovar återigen att prata med henne och få henne att sluta lägga upp bilder på dem fast det är slut.
Jag kände mig så arg, irriterad på henne. Fast jag visste ju att inget av detta är hennes fel!! Allt är ju S fel, de vet jag. Jag kunde inte låta bli att bli arg på henne också.
Jag var så förvirrad. jag visste inte vad jag skulle tro. Jag försökte ta lite avstånd från S nästan.. Började inte höra av mig, väntade tills han hörde av sig osv.

En del av mig visste att jag skulle bli sårad igen, jag väntade bara på att det skulle hända. En del av mig visste att jag och S aldrig skulle bli lyckliga. Hur i hela friden skulle vi någonsin kunna bli det? Om vi gifter oss, skaffar barn tillsammans, bor ihop, VARJE dag kommer jag ha en liten tanke att S kanske pratat med Lotta, träffat någon annan osv. Vad är det man brukar säga, en gång otrogen alltid otrogen!

Vad är det för framtid? jag tänker mycket på min framtid. Hur jag vill att den ska vara. Jag kan ju påverka den, varför vill jag göra såhär mot mig själv egentligen? tänkte jag, varje dag.

Jag ringde S och bara.... släppte allt. Jag sa allt jag hade i mina tankar. Allt! Jag sa att jag inte trodde vi hade någon framtid. Att Lotta alltid kommer vara bland oss. Även om hon bor i ett helt annat land, så kommer jag alltid att känna hennes närvaro. Han sa "Baby all I need is time".
Tid? för vadå? vad menar han med det!?

"I wanna believe in everything that you say
 'Cause it sounds so good"

Jag började fundera på allt, det kom tillbaka som en liten flashback i mitt trånga huvud.. Tillslut så kom jag på det, det uppenbarliga, som jag borde förstått hela tiden, som en liten del av mig redan gjorde. Men mitt huvud hängde inte med..

Jag avslutade samtalet med att säga: Du lämnade henne aldrig, va?
S svarade: Nej, men jag lovar, jag ska. Jag lovar Emma.

 

Jag lade på luren. jag var tvungen att få luft. Jag kunde inte andas. Jag trodde jag skulle få en panikattack. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag gick in på mitt rum och la mig i sängen och låg och tänkte på de människorna som faktiskt betyder mycket för mig, hur mycket jag saknar min familj som bor länder ifrån mig.
Jag la mig med min fina vän och kollade på en av de nya Johan Falk filmerna, btw SETH RYDELL IN MY HEART. Senare la jag upp en bild på Seth och Frank på facebook. Så får jag ett sms: Aha so you have boyfriend now???? ok emma thanks a lot bye bye dont talk to me.
När jag fick detta smset skulle jag ju egentligen bara skrattat, och raderat även raderat HAN ur mitt huvud och bara gå vidare! Men nej jag måste självklart svara.. Jag skrev väl ett ganska bra sms ändå, inget toffelsms. Jag skrev: Can you imagne how I feel for one second? You always make me cry and we break up all the time. I can't trust you. So no S, I don't have boyfriend, but I sure as hell should have one, cause I deserves a man who treats me good. Även efter detta sms, när man läser det så ser det ju ut som att jag har tuffat till mig och typ pekar finger åt han. Men det gjorde jag ju inte. Jag var fortfarande samma, toffliga, kära idioten.

Senare så pratar vi i telefonen igen. Jag säger till S att han lovar bara men det händer inget. Jag visste att ingenting heller skulle hända. Så varför fortsatte vi ens? Tillslut sa S: Emma, ge mig en sista chans. Snälla, en sista chans. jag lovar jag ska visa dig, du kommer bli så lycklig med mig, om jag bara få visa dig..

Jag: Lovar du det?
  S: Ja jag lovar dig. Ge mig lite tid, sen ska jag visa dig. Du ska få allt jag lovat dig.



Not ready to let go cause then I would never know, what I could be missing.
So when do I give up what I've been wishing for?

So why do I even try, I know I'm going to fall down...
I don't want to hear the sound, of losing of what I never found.