(Nutid)

Först och främst måste jag säga några ord till alla er tjejer som har skrivit mail, inlägg och kommentarer..
Ni är GULD värda i mina ögon. Kan inte ens beskriva i ord hur tacksam jag är över allt ni sagt och skrivit till mig.
Har fått så mycket fint så har inte haft tid att svara Alla tillbaka, men därför så skriver jag här. Det värmer så otroligt i mitt lilla hjärta, era styrkekramar är så varma denna kalla vinternatt.
Till alla er som även berättat er egna historia, och verkligen gett superbra feedback och tips och massa stöttande kommentarer, så många kramar till Er från mig. Säger det igen (är så tjatig jag vet) Men jag kaaaaaaan inte beskriva i ord hur stöttande det är.
När jag först valde att göra denna blogg och börja skriva om detta, så tog jag en stor risk. Bara för jag vet att några som läser denna blogg är vän med "Lotta" och antagligen rapporterar till henne, för hon kan ju inte svenska så hon kan ju inte läsa den själv.
Men idag är jag glad, jag är så glad att jag gjorde det! För just nu känner jag att jag har fler runt om mig som bryr sig om mig, om hur jag mår, än vad jag någonsin trott! Och det betyder så otroligt mycket. Just idag känner jag mig starkare på många vis, och under de senaste månaderna har jag mått så fruktansvärt dåligt, även när jag & S var tillsammans så mådde jag ju dåligt för att han behandlade mig som han gjorde hela tiden, fram och tillbaka, som att jag var en liten hund man kunde dra i ett koppel. Jag hade ingen slags säkerhet i min vardag kändes det som, jag visste inte hur min morgondag skulle se ut, var jag singel? var jag i ett seriöst föthållande? Skulle han lämna Lotta? Kommer Lotta och jag någonsin prata med varandra?...

Det var många frågor som snurrade i mitt huvud som jag verkligen ville ha svar på, jag behövde få svar på.

Slutet av oktober..
Jag visste inte hur min morgondag såg ut... Men min största fundering var, Tror S att jag och Lotta någonsin kommer att prata med varandra? Eller tror han att livet kommer gå vidare, han får två flickvänner, två familjer, två fruar, två framtider...?

Min rädsla började att växa. Min räsla att jag kommer att skaffa ett seriöst liv med S, att jag kanske blir gradvid!? Vad gör man då.. Om man skaffar barn ihop. Skulle han lämnat Lotta då, tro?

Som ni märkt innan så skriver jag mycket om facebook, det betyder mycket för mig, jag brukade säga när jag var yngre "har man inte fb så tillhör man inte allmänheten"... Ja de kanske inte stämmer till 100% nej, men..
Att jag och S inte hade förhållande på fb, de förstod jag faktiskt inte! Och varje gång jag tog upp det så sa han snaaart, snart ska vi ha det. Men egentligen, vad väntade vi på? Han skulle ju snart dumpa Lotta, hon kommer ju få veta det snart iallafall så varför dra ut på smärtan?

Jag hade ett långt, nyttigt samtal med S.. Jag sa "Jag är en tjej, och jag kan LOVA dig, hade jag haft en pojkvän, som hade två flickvänner, och han skulle välja den andra, då hade jag velat veta det med en gång, smärtan blir inte mindre bara för att du drar ut på det" Jag kände verkligen att S ville enbart vänta på att Lotta skulle göra något dumt så han skulle kunna göra samma sak mot henne, som han hade tidigare gjort mot mig. (Den dagen jag kom hem och såg att S och Lotta hade förhållande på fb), Nej, så skulle han inte få göra.
Jag ville att han skulle förklara, jag ville att han skulle säga: Såhär är det, jag vet att vi träffades först, men nu är jag kär i Emma, sorry... Nu vet du det. något åt det hållet. Inte vänta på att Lotta ska kommentera en annan killes status, sen ska S få skriva FUCK YOU och blockera henne på fb, sen 30 min senare ska vi ha förhållande. Varför känner JAG mig som ett andrahands alternativ?? Varför var det just jag som var de andra alternativet?? Jag tänkte "Jag har fan aldrig varit det förut, varför i hela h**** ska jag vara det nu!?"
Jag sa till S "Tro mig, Lotta kommer att komma över dig. Hon kommer att vara ledsen och sårad i några veckor, kanske månader, men hon kommer att komma över dig. Hon är ung och har hela livet framför sig, du kommer bara att såra henne mer desto mer du drar ut på det. Hade jag vart hon, hade jag velat veta med en gång".
S svarade mig "Varför tror du att Du älskar mig mer än vad Lotta gör? Hon säger varje dag att hon älskar mig så otroligt mycket, och att hon inte vill leva utan mig." Det enda jag kan få ut ur min mun är ett tyst, ynket "Jag vill inte heller leva utan dig". Det jag sa till S om Lotta, de kunde ju lika bra vara jag.. Jag är ju också ung, jag kan ju också gå vidare, jag skulle antgaligen också bara vara ledsen i några månader, sen hitta en ny människa som lyser upp mina dagar på samma vis som S. Så varför säger jag så om Lotta? Samma sak gäller ju faktiskt mig också. Jag antar att jag känner i mitt hjärta att jag och S har ett starkare förhållande än de två har. Fast, hon känner ju antagligen samma sak.
So.. Where does that leave us?


Jag kände mig så nedtryckt.. Att man bara låter allt det här ske. Att man inte bara kan vända ryggen och gå. Jag blir så irriterad på mig själv. Varje gång S sa något till mig så värmdes mitt hjärta. Det kändes ungefär som att han var kungen och jag var en lycklig liten åskådare som blev utvald av Han. Jag kände mig så speciell.
S fick mig att känna mig så otroligt speciell, som om att det var något speciellt mellan oss. Jag tänkte hela tiden, han och Lotta kan inte ha de likadant, de är omöjligt. En natt så skickade jag bara ett sms till S och skrev "She will never love you, like I Love you.


"I know you haven't made your mind up yet
but I would never do you wrong
I've known it from the moment that we met
No doubt in my mind where you belong"



Den stora frågan är nu.. Hur lämnar man en person, som du tror att du älskar så djupt, som du känner att du faktiskt inte vill leva utan, ibland så träffar du människor som får dig att känna dig så jäkla speciell, som får dig att känna dig på ett vis som ingen har fått på väldigt väldigt länge. Det är något speciellt, du vill inte vara utan den. Jag kände att jag inte ville vara utan S.

Så hur gör jag nu?